Är jag ute på hal is?

Ankor i en damm används ofta för att illustrera debattklimatet, men vad står änder för? I vissa kulturer talar man om falskhet. Jag tänker att falska det är vi alla lite till mans och kvinns. Även de som hävdar att de inte kan ljuga gör det, med det är omedvetet. Foto: LT Skåne januari 2011.

Mycket dumt har jag hasplat ur mig under åren, men nu slår jag alla tidigare rekord. Därför ska jag sätta punkt för pinsamma uttalanden om Uppdrag gransknings senaste reportage (se detta i YA).

Felet är att jag är lika okunnig som de flesta som yttrat sig, men för den skull anser jag inte att grävande journalister ska tiga om vad de får fram.

Vad jag istället skulle ha gjort är att tänka efter före eftersom jag är ute på hal is. Jag vet nämligen väldigt lite om företagsvärlden och jag vet inget om motiven bakom Kamprads handlade.

Nu när det dåliga samvetet talat ut då är det Kamprads tur, men jag förväntar mig inget svar. Jag förstår hur illa det kan se ut om jag till någon sa en sak och i verkligheten gjort en annan, men det gör mig inte till en sämre människa.

Faktum är att jag då blir mänskligare dvs. någon som försöker lära av erfarenheten så gott det går.

Tänk om det är så att direktörerna inom de stora företagen, som lever i en hård värld tvingas ljuga för att överleva. Då verkar det som granskarna saboterat för dem. Vad vet jag som inte förstår hur de lyckats ljuga så bra när jag trots alla mina ansträngningar försöker vara sann befinner mig längst ner på samhällsstegen?

Bonusar (IKEA) får de värda miljoner och hundras miljarder som de har gömt på banker där igen kommer åt dem. Så mycket pengar kan man inte ens räkna och till råga på allt så får de anställda lastpallar istället för bonusar, men då blir jag lite konfunderad.

Är det sant eller elakt förtal? Om det är sant då känns det som penningbegär av stora mått. Ett företag i IKEAs storleksordning skulle inget vara något utan samhället, de anställda och kunderna stöd.

Föraktar man dem då vänder folk sig emot vad de åstadkommit. I våra ögon, jag räknar mig dit blir de då bara girigbukar bland alla andra snikna VD:ar som roffar åt sig av det överskott som skulle kunna komma företaget till god.

Min enda tröst är att jag andligt sett nått oanade höjder. Jag känner mig nöjd med det jag har och jag bryr inte längre om vad andra gör, men helt säker kan man inte vara. Kanske jag bara säger så för att slippa berätta hur jag verkligen mår för egentligen är jag bara avundsjuk.

Det tycker i alla fall de som är för IKs handlande i affären som heter IKEA.

Ranelid en mobbare?

Ranelid hotar med att knäcka ryggen på alla som ljugit om honom, men vem är det som ljuger? Troligen är det sin egen rygg han bryter när han läser detta. Vad blir det då kvar när han faller ner ifrån himmelen? Collage: LT 2011
 
När jag var ung ville jag skriva, men jag sa det inte öppet därför att det ansågs vara tecken på galenskap.
   Jag var med andra ord en person som brydde sig om vad andra tyckte om mig. Det kan man se i min dagbok och trots att det över anteckningarna finns ett löjets skimmer så vågar jag publicerad det som jag har skrivit där utan att skämmas.
   Om jag inte varit så komplexfylld då hade jag insett att valet av sysselsättning är en pinsam historia. Istället framhärdade jag i mina fel och i hemlighet försökte jag bli bekräftad. Resultatet av detta finns i Leos Annaler från I-VI. Det är därför som jag valt den titeln.
   Till de som inte förstod kan jag förklara detta med att säga att mycket skit har jag producerat genom åren och nu finns även det dokumenterat på nätet. Jag mognade alltså sent.
   Det tog mig 40 år att inse att det var dåligt självförtroende som var mitt problem och därför drömde jag om att bli något stort. Numera vet jag att det är en egenskap som man föds med. Fast det går att förbättra självkänslan om man låter bli att ball-ansera på den styva linan som jag fortfarande valt att göra.
   Men jag inser också att det är få som står för den man verkligen är, men av "Odalbonden" har jag lärt mig tillvarons gåta: Det som är stort det sker inte med buller och bång, det sker tyst. Allt annat är resultatet av bristande tillit och en längtan att bli äskad.
   Det låter som jag i livets teater blivit tilldelad rollen att se med förakt på mig själv, vad jag gjort och även vad andra gör, men jag vill vara som Molière; beskriva det komiska i den tragiska existensen.
Framför allt vill jag se mig själv utifrån, men jag vill inte vara en patetisk gubbjävel som är avundsjuk på alla som lyckats.
   En liten tröst i denna stund av klarsynthet är att jag inte är helt övergiven. Se bara på det självutnämnda snillet Ranelid. Nu försvar han "reviret" och lossas vara kränkt, men ytters är han en businessman. Han tjänar på att inte vara sanna mot sig själv eller publiken.
   Om han, som jag gjort här visar upp sig i all sin ynkedom vad blir det då kvar? Inte så mycket, men jag är stolt över att ha kommit till insikt och öppet vågar berätta vem jag är. Värre är det för den begåvade och fantastiske Ranelid.
   När ball-ogen spricker blir det platt fall eller så går han samma väg som jag fick göra till insikt om människans litenhet eller om man så vill storhet.
   Att komma till insikt det är nämligen stort. Det sker som sagt inte med buller och bång eller med pukor och trumpeter. De sker tyst.