Jag går mot ljusare tider

Nu går jag mot ljusare tider på många sätt och vis. För det första så var det nyss årets kortaste dag och för det andra så har mitt inre mörker nått en vändpunkt.

Jag förstår återigen att allt som händer har en mening (det stora mandala?). Nu kan jag andas ut för jag har hittat orsakerna eller rättare sagt jag har förstått hur det hela började.

Det var medeltidens skriftlärda som gav ångesten ett ansikte, men fult utvecklad blev detta monster inte förrän på 1700-talet. Helvetet som den då skildrades på kyrkväggen liknar familjen (den borgliga) som vid sidan om kungahuset är något vi värnar om trots att den bygger på lögn och hyckleri.

Att sopa saker och ting under mattan blir vardagsmat. I grunden är denna institution en ekonomisk och juridisk uppgörelsen. Ett kontrakt som syftet är att ge barnen trygghet under uppväxtåren.

Jag ser fram emot ett samhälle där det finns olika slags familjerelationer. Idag är särboförhållandet en variant av samlevnad och som har sina fördelar, men det räcker inte långt.

Vissa talar om tre-samheten, men det är inget för mig. Om skulle jag ha två kvinnor då blir det ett herrans liv på feministerna. Däremot anser vissa att det går det alldeles utmärkt om kvinnan har två män, men de som tycker så är kända för att ena stunden fördöma det andra gör och andra stunden gör de själva samma sak.

Med tanke på de första raderna som är motsägelsefull kan man undra vad är det då för mening med att bryta sig loss ur en relation när jag varje gång ända hamrarna i ett nytt fängelse?

Men det är skenbart. Idag har jag andligheten som dragplåster i en distansrelation. Den ger mig inre frid och när ångkokaren håller på att sprängas i bitar lättar jag på trycket genom att söka svaren inom mig.

Det är mycket bättre än att använda alkohol som många gör inom familjens fyra väggar.