Att skylla på andra

Att hitta sig själv betyder inte att man blivit guds bästa barn. Tvärtom det jag fann var inte så roligt. Jag är avundsjuk och missunnsam och till och med svartsjuk.

Mitt kontrollbehov är inte enormt, men det finns där trots att jag insett att utan frihet finns det ingen kärlek.

Så har det inte alltid varit utan det har utvecklas med åren. Från början var jag en sk. "god" människa och fortfarande tycker jag om att ge, men det betyder inte att det jag ger alltid är gott.

På mina arbetsplatser var det ofta bråk, men det är inte som man kan tro en konflikt mellan mig och "vanliga" människor utan det var översittaren jag gav mig på.

Att jag ser deras fel kan beror på att det är min egen spegelbild jag mött. Jag är ensamvargen som egentligen borde vara arbetsledare, men som insett vad de skulle få för konsekvenser.

Min akilleshäl är att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om mig. En motsägelse? Ja, absolut! Men sådan är vi människor. Fulla av motsägelser.

Det är inte så ovanligt som det kan låta. Vi som har problem med identiteten brukar ofta projicera vår egen skit på andra, men det som är allvarligt är att detta beteende görs idag till norm. Nuförtiden ska man vara en hänsynslös och brutal dvs. någon som bara bry sig om sig själv och de sina.

Olaus Magnus, vår siste katolske präst sa något om att när man skyller på andra för sina misslyckanden då har man verkligen misslyckats.

Jag håller med, men det som skiljer mig från min egen sort är att jag kommit till insikt. Därför håller jag mig bortta från allt som heter socialt umgänge.

Vem skulle vilja arbeta eller umgås med en person som när som helst kan få ett raseriutbrott? Risken är att jag kan häva ur mig ett och annat om alla djävla egoister som bara tänker på sig själv och inte tar hänsyn till mig, hi, hi, hi,...

Vi själva skapar våra problem

Det sägs att vi själva skapar våra problem och jag håller med, men det gör inte alla. De inser inte att skapandet av idolen dvs. supermänniskan är en provokation.

Ska vi hålla på med denna typ av dyrkan då blir resultatet det som hände Tiger Woods.

Vissa menar att han bara visar sin mänskliga sida, men jag tror inte att de var det som hände. Jag menar att det är kravet på perfektion som är orsaken. Det finns nämligen ingen som är perfekt. Alla har en "dålig" och "bra" sida.

Hur menar jag? Låt mig förklara, fast jag tror inte jag behöver det. Vanliga människor, de som inte yttrar sig i media har redan förstått. Det är därför som de inte vill bli kända och framför allt vill de inte uttala om allt möjligt, som jag ofta gör.

"Den kloke tiger den dumme talar" är ett passande motto med tanke på detta och en viss känd persons efternamn.

Det är tyvärr något som jag också borde lära mig av.

Dåligt självförtroende!

I hela mitt förljugna liv har jag haft komplex för den jag är, inte för vem jag är utan den jag blivit. Vad beror det på? Jo, jag upplever att en människans värde handlar inte vem man är utan vilken status hon har.

Går jag på en fest så är den vanligaste frågan "Vad sysslar du med?". Har man inget arbete eller är sjukskriven då är man inget värd. Har du däremot en "fin" titel då är du automatiskt en god människa.

Så har jag blivit präglad och det är få som inte påverkas av detta sätt att se på människan även om det är fel att tänka så. Vi vet att de framgångsrika har en fasaden utåt, men inåt finns det ingen skillnad.

"Vi är av samma skrot och kon" som det heter. Detta har media insett och de vet också att det går att tjäna pengar på att avslöja vad som finns bakom muren av lögner som noblessen skaffat sig.

Så är det inte bara bland kändisarna, vd:arna och de rika utan även bland de som innehar poster inom rättsväsendet. Skandalerna genom åren har blivit många och då tänker jag på alla de som funnit runt Qvick för att nämna en bland många.

Det verkar nu som alla tillslut får äta upp sin egen skit.