Att skylla på andra

Att hitta sig själv betyder inte att man blivit guds bästa barn. Tvärtom det jag fann var inte så roligt. Jag är avundsjuk och missunnsam och till och med svartsjuk.

Mitt kontrollbehov är inte enormt, men det finns där trots att jag insett att utan frihet finns det ingen kärlek.

Så har det inte alltid varit utan det har utvecklas med åren. Från början var jag en sk. "god" människa och fortfarande tycker jag om att ge, men det betyder inte att det jag ger alltid är gott.

På mina arbetsplatser var det ofta bråk, men det är inte som man kan tro en konflikt mellan mig och "vanliga" människor utan det var översittaren jag gav mig på.

Att jag ser deras fel kan beror på att det är min egen spegelbild jag mött. Jag är ensamvargen som egentligen borde vara arbetsledare, men som insett vad de skulle få för konsekvenser.

Min akilleshäl är att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om mig. En motsägelse? Ja, absolut! Men sådan är vi människor. Fulla av motsägelser.

Det är inte så ovanligt som det kan låta. Vi som har problem med identiteten brukar ofta projicera vår egen skit på andra, men det som är allvarligt är att detta beteende görs idag till norm. Nuförtiden ska man vara en hänsynslös och brutal dvs. någon som bara bry sig om sig själv och de sina.

Olaus Magnus, vår siste katolske präst sa något om att när man skyller på andra för sina misslyckanden då har man verkligen misslyckats.

Jag håller med, men det som skiljer mig från min egen sort är att jag kommit till insikt. Därför håller jag mig bortta från allt som heter socialt umgänge.

Vem skulle vilja arbeta eller umgås med en person som när som helst kan få ett raseriutbrott? Risken är att jag kan häva ur mig ett och annat om alla djävla egoister som bara tänker på sig själv och inte tar hänsyn till mig, hi, hi, hi,...