Borde jag skämmas?

Problemet med att vara gift med en rik och berömd person är många. Kvinnorna måste tex. leva upp till myten om de perfekta idealen och då får man inte ha små bröst, stor häck eller en enda rynka ansiktet.

I natt vaknade jag en kort stund. Jag hade då ett samtal med mig själv innan jag somnade om. Det jag kom fram till var fantastiskt bra formulerat, men på morgonen hade jag glömt hur jag uttryckt mig.

Det jag förstod i dunkelt var att jag är bortskämd. De som gör mig besviken och sorgsen ibland är att jag inte fått det jag vill ha utan det som jag behövt. Därför borde jag skämmas. Jag har det som många saknar nämligen kontakt med andligheten.

Vissa tycker att det är stort för att inte säga det störta man kan få uppleva och då måste man vara nöjd. Att jag sedan velat älska mer det överlåter jag åt de män som har pengar och råda att betala för sex. Det betyder inte för den skull att jag måste gå till prostituerade utan det betyder att de kan "köpa" en ung flicka som vill gifta sig med en rik och berömd person.

I höstats passerade jag Floragatan i Stockholm och då mötte jag Uggla (idag god för 16 miljoner). Vid hans sida fanas det en liten läckerbit som naturligtvis inte valt honom för att han tillhör celebriteterna utan för att han har en stor talang, hi, hi, hi...

Att jag tänker i dessa banor beror inte bra på mina formuleringar under min vakenstund utan på medias beskrivning av megastjärnorna.

Jag ska vara ärlig så tillhör jag inte den gruppen därför att jag saknar talang och det är inte heller det jag vill. Det jag vill är att skapa något stort som mänskligheten sent ska glömma trots mina brister. Då handlar det inte om VEM JAG ÄR.

Då handlar om att jag vill åstadkomma något som gör att andra får insikter om vad som gör livet värt att leva genom att jag berättar om vem jag är.

"Bortskämd" var ordet och jag har det bra. I motsatts till kändisarna har jag inga krav på mig att alltid vara perfekt, men fortfarande är jag avundsjuk (inners inne vill jag också bli något stort) på stjärnorna för de saker som de får genom kändisskapet, även om jag vet att det är fel att känna så.

Skulle jag få det som de har då skulle jag troligtvis önska att jag ständigt slapp leva i ramljuset. Därför säger jag "Se upp med vad du önskar - det kan bli verklighet!"

Vem är jag?

Det kan verka som om jag är avundsjuk på de framgångsrika och det stämmer. Jag medger att jag inte är fri från denna ”åkomma”, men det betyder inte att jag unnar andra att lyckas.

De som stör mig är de som blivit så uppblåsta att de spricker. Vem vet, jag kanske inners inne drömmer om ett kändisskap, men har anpassat mig till den sk. verkligheten?

Dåligt självförtroende har under åren skapat förvirring i mitt liv. I en uppsatts från 1969 skrev jag om sammanblandning mellan att bli något stort och att vara något överhuvud taget.

Det är vanligt att sådan som jag slutar med skapandet när vi förstår att vi inte kommer att kunna förverkliga våra drömmar.

Skulle jag, som vissa gör ändå försöka petat ner någon från piedestalen då blir det liv. "Hur vågar han som inte ens kan skriva en korrekt mening?" eller "Jag är så trött på alla sk. författare som berättar om att de hittat sig själva!".

Det är de stående replikerna bland kritikerna (grindvakterna). Så försöker de styra över folks medvetande och samtidigt som de hyllar "mästaren" som blivit berömd på att berätta just om sitt själsliga dyvatten.

Trots grindvakterna eller med ett noblare ord; litteraturens finnsmakaré så tillhör jag inte de som gett upp. Därför kan jag konstatera att jag har hittat min nisch.

Det jag nu håller på med är det som jag vill göra utan förvirring. Då slipper jag bli föremål för andras spä och spö. Med andra ord, jag tar det jag verkligen menade i min uppsatts på allvar dvs. synas, men inte finnas. Som det lilla damkvalstret.

Illa går det däremot för den som vill synas i ramljuset. Då tänkte jag på de som blottar sig i olika underhållningsprogram. Herre Gud, så patetiskt! Vilka lögner de sprider om sig själva och "tvingas" leva med. Jag kan däremot vara sann eftersom jag har inget att försvara.

Det värsta exemplaret ska jag inte skriva om här eftersom bloggen handlar som sagt inte om att ge andra på käften. Risken är att det jag skriver andas avund och det är inte mitt syfte. Jag vill bara berätta om hur jag ser på "Konsten att bli något stort" och vad det kan medföra.