Jag går mot ljusare tider

Nu går jag mot ljusare tider på många sätt och vis. För det första så var det nyss årets kortaste dag och för det andra så har mitt inre mörker nått en vändpunkt.

Jag förstår återigen att allt som händer har en mening (det stora mandala?). Nu kan jag andas ut för jag har hittat orsakerna eller rättare sagt jag har förstått hur det hela började.

Det var medeltidens skriftlärda som gav ångesten ett ansikte, men fult utvecklad blev detta monster inte förrän på 1700-talet. Helvetet som den då skildrades på kyrkväggen liknar familjen (den borgliga) som vid sidan om kungahuset är något vi värnar om trots att den bygger på lögn och hyckleri.

Att sopa saker och ting under mattan blir vardagsmat. I grunden är denna institution en ekonomisk och juridisk uppgörelsen. Ett kontrakt som syftet är att ge barnen trygghet under uppväxtåren.

Jag ser fram emot ett samhälle där det finns olika slags familjerelationer. Idag är särboförhållandet en variant av samlevnad och som har sina fördelar, men det räcker inte långt.

Vissa talar om tre-samheten, men det är inget för mig. Om skulle jag ha två kvinnor då blir det ett herrans liv på feministerna. Däremot anser vissa att det går det alldeles utmärkt om kvinnan har två män, men de som tycker så är kända för att ena stunden fördöma det andra gör och andra stunden gör de själva samma sak.

Med tanke på de första raderna som är motsägelsefull kan man undra vad är det då för mening med att bryta sig loss ur en relation när jag varje gång ända hamrarna i ett nytt fängelse?

Men det är skenbart. Idag har jag andligheten som dragplåster i en distansrelation. Den ger mig inre frid och när ångkokaren håller på att sprängas i bitar lättar jag på trycket genom att söka svaren inom mig.

Det är mycket bättre än att använda alkohol som många gör inom familjens fyra väggar.

Humana koden

Taxichauffören sprutade spolarvätska på mig. Strålen träffade i ansiktet, men han bad inte om ursäkt eller hjälpte mig att badda ögonen med vatten. Jag kunde ha spöat honom, men det gjorde jag inte. Istället väntar jag på den humana koden. Foto: LT 2010.

Jag tror att jag har fått en gåva eller vad ska jag kalla det som händer mig ibland. Om någon t.ex. göra mig illa så får den personen smaka "riset" , men det är inte jag som utför handlingen. Det är någon (något) annan som gör det.

Eftersom jag inte vet vad jag ska kalla fenomenet så skriver jag "humana koden", men det fungerar inte om jag ger tillbaks med samma mynt. Därför måste jag i en konflikt vända på alla stenar och vara hygglig på alla sätt och vis.

Viktigt är också att jag är sann mot mig själv och inte döljer något som avund, hat och svartsjuka. Under en period i livet var jag omedveten om vem jag var och då fans det sådant som pyrde i det undermedvetna.

Jag moraliserade över andra, men gjorde samtidigt samma sak som de som jag nyss fördömt. Det betyder att även jag kan drabbas.

Men om någon trots min oskuld behandlar mig illa då ingriper den sk. humana koden och ställer allt till rätta. Därför behöver inte jag använda våld för att lösa en konflikt. Saker och ting löser sig själv om jag har tålamod att vänta.

Jag medger att det här luktar straff- och skuldtänkande. Det är i så fall något som jag fått med modersmjölken. Förr sa jag ofta att “Det du ger ut får du tillbaka”, men det är ett grovt och allt för vanligt missförstånd av begreppet karma. Men lägger jag till att det som vi gör mot andra och som vi får tillbaks är något som vi ska lära oss av då blir det en annan sak.

På tal om karman så när man samtalar med människor som tror på inkarnationen så menar de att kapitlen i din bok är redan färdigskriven.

Då handlar det inte heller om skuld och straff utan att det som händer oss i detta liv är förutbestämt. Det vi inte lär oss nu det får vi lära oss i nästa liv.

Feghet eller inte feghet

I “mina bekännelser” tjatar jag om att hitta kärleken inom sig. Vilket jag också gjort, men tro det den som vill det finnas mycket att tillägga. Jag är t.ex. en människa som ingriper om nån blir misshandlad. Det är tyvärr en instinkt och det är inget som jag kan göra något åt.

Så skriver jag eftersom jag är trött på att hjälpa andra, på tal om kärlek i denna materialistiska värld där lyckan handlar om att få flest julklappar. Kärleken till medmänniskorna se däremot som en svaghet. Då blir det inte mycket omtanke över till andras väl och ve och bryter man mönstret då är det flummigt.

Jag tror inte heller att de politiker som anser att Sverige ska kriga i Afghanistan skulle våga göra det jag har gjort. De fattar sina beslut i korridorer och bakom skrivbord. Där känner de sig trygga och de behöver inte var rädda.

Vem är då god och vem är ond? Den som hjälper andra genom att sända militärtrupp till ett främmande land eller jag som hjälper människorna på gator och torg som ev. blir misshandlade? Dessutom är jag emot att Sverige blandar sig i ett krig som vi inte startat.

Om det finns ett svar på den frågan då ska jag återkomma till det.

Mer om den yttre verkligheten

Faktum är att alla kan se vem jag är tros att jag bara kommenterat den yttre verklighet några gånger. Så är det med allt som skrivs. Många skulle kalla mig fegis, men andra skulle säga att jag är en god människa.

Mot det senare protesterar jag eftersom alla har en "ond" och en "god" sida. Det beror på vem man möter. Dessutom finns inte heller något som är ont eller gott. Det beror på hur man ser det.

Framför allt är det en sak jag velat säga angående den senaste tidens händelser och det är att jag tycker att Sverige ska värna om sin alliansfrihet.

Är det av feghet? Kanske, men det beror som sagt på hur man ser det. Jag anser att några länder i världen måste vara neutrala. Alla kan inte ta ställning i de krig som pågår och som andra stater startat genom olika försvarsintressen.

Vi får inte glömma att det var USA som byggde (delvis) upp Saddam Husseins enorma armé och även samarbetet med Osama bin Laden var vänskapligt i början. Vi får inte heller glömma att det är efter familjen Bush som vi ska sopar rent och alla de som har oljeintressen i Mellersta Östen.

Skapa syndabockar!

I bland, för att inte säga rätt ofta låter jag mig påverkas av det som händer i den yttre verkligheten. Om det kan man läsa i de två senaste inläggen. Jag har behållit dem eftersom de är bra exempel på detta. De visar att jag inte är någon supermänniska.

Det gick så långt att jag planerade ytterligare ett inlägg. Den skulle handla om att en hög minister som skylde bombdådet på utanförskapet. Därmed skapade han syndabockar.

Jag ville förklara att han inte tog ansvar för det problem som han själv skapat, men vem gör det idag? Skulle någon granska mig med lupp då finns det saker som jag inte står för eller förstår. Fast det finns en skillnad. Jag har oftast inte själv skapa dem.

Nu ser jag fram mot att skriva om helt andra saker. Varför inte om den inre verkligen? Spännande läsning? Ja, det vill jag påstå.

Om sanningen ska fram så är det så att det som jag skrivit i min blogg vänder sig inte till andra utan till bara mig själv. Det är därför jag fortsätter att skriva trots att jag så sällan får några kommentarer.

Jag skriver för att möta den verkligen som förhoppningsvis gör att jag mår bättre. Skulle någon ha nytta av mitt navelskådande så varsågod, men det tror jag inte. Var och en måste gå sin egen väg för att hitta sanningen om vilka det är och vad de vill med sitt liv.

Vem ska man skylla på?

Nu ger jag mig rätten att kommentera den yttre verkligheten. Därför säger jag om våra bombade medborgare följande:

Jag är inte förvånad för nu har det hänt. Frågan var bara när och var det skulle hända i Stockholm. Det som däremot förvånar mig är att så många blev överraskade. Vet inte allmänheten om att Sverige befinner sig i krig?

Det är typiskt i vår tid att ingen tar ansvar för sina handlingar och sen skyller man på andra. Hade politikerna, de som säger sig värna om medborgarnas väl och ve insett detta då hade vi inte haft någon självmordsbombare.

För övrigt tycker jag att vi ska sluta använda oss av vänster och höger skalan. Nästa alla partier är liberaler utom vänsterpartiet. De är möjligen socialdemokrater.

Var ska den som läser detta nu placera mig? Jag har tidigare "pratat" om det lila partiet (förening av blått och rött) i min blogg, men numrera har jag märkt att jag kan vara moderat i en fråga och folkpartist i en annan och socialdemokrat i en tredje.

Just nu håller jag delvis med tre partier i en fråga, men jag vill gå längre än de. Jag vill att Sverige ska ut ur Afghanistan omedelbart. I alla fall innan nästa självmordsbombare sätter sina planer i verket.

Först då kan jag känna mig trygg i väldens tryggaste land om man bortser från de långtradare som far fram som idioter på våra vägar.

Numera gör jag korstecken när jag se dem eftersom vissa kan få för sig att de ska meja ner folk som inte väjer undan. Den som inte tror mig kan läsa om detta på nätet och exemplen är många.

Nyligen blev jag jagade av en galen chaufför utanför Höör. Troligtvis skulle han med färjan i Trelleborg eller Ystad. Han tyckte nog att jag körde för sakta och i en rondell. Långtradaren så nära min bil att han stötte emot stötfångaren där bak.

Tummen upp!

Det skulle vara intressant att få vet hur Wikileaks-gruppen reagerar om nån berättade om deras privata liv. Jag tror eller jag vet att de skulle förneka allt och då vet jag en del om dessa sk. radikaler.

Vem ska jag ta? Jag kan ta Mattias Gardell eller varför inte Mankell. Nej, så roligt ska vi inte ha det därför att det inte finns några helgon, inte ens om du har en fil kand.

Varje gång du pekar finger mot någon så pekar tummen mot dig själv. Är det svårt att försåt? Ja, är man primitiv i sitt tänkande då hejar man antigenen på det blå laget eller det röda oavsett vad de gjort mot andra.

Det är detta som skapar krig – ryktet om fiendes ondska och hyllandet av den egna förträffligheten.

Jag tycker att vi istället ska se till det som förenar och det som är gemensamt. Det som förenar är att alla är rädda och det är de som gör oss farlig och jag är inget undantag.