I “mina bekännelser” tjatar jag om att hitta kärleken inom sig. Vilket jag också gjort, men tro det den som vill det finnas mycket att tillägga. Jag är t.ex. en människa som ingriper om nån blir misshandlad. Det är tyvärr en instinkt och det är inget som jag kan göra något åt.
Så skriver jag eftersom jag är trött på att hjälpa andra, på tal om kärlek i denna materialistiska värld där lyckan handlar om att få flest julklappar. Kärleken till medmänniskorna se däremot som en svaghet. Då blir det inte mycket omtanke över till andras väl och ve och bryter man mönstret då är det flummigt.
Jag tror inte heller att de politiker som anser att Sverige ska kriga i Afghanistan skulle våga göra det jag har gjort. De fattar sina beslut i korridorer och bakom skrivbord. Där känner de sig trygga och de behöver inte var rädda.
Vem är då god och vem är ond? Den som hjälper andra genom att sända militärtrupp till ett främmande land eller jag som hjälper människorna på gator och torg som ev. blir misshandlade? Dessutom är jag emot att Sverige blandar sig i ett krig som vi inte startat.
Om det finns ett svar på den frågan då ska jag återkomma till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar