Ranelid en mobbare?

Ranelid hotar med att knäcka ryggen på alla som ljugit om honom, men vem är det som ljuger? Troligen är det sin egen rygg han bryter när han läser detta. Vad blir det då kvar när han faller ner ifrån himmelen? Collage: LT 2011
 
När jag var ung ville jag skriva, men jag sa det inte öppet därför att det ansågs vara tecken på galenskap.
   Jag var med andra ord en person som brydde sig om vad andra tyckte om mig. Det kan man se i min dagbok och trots att det över anteckningarna finns ett löjets skimmer så vågar jag publicerad det som jag har skrivit där utan att skämmas.
   Om jag inte varit så komplexfylld då hade jag insett att valet av sysselsättning är en pinsam historia. Istället framhärdade jag i mina fel och i hemlighet försökte jag bli bekräftad. Resultatet av detta finns i Leos Annaler från I-VI. Det är därför som jag valt den titeln.
   Till de som inte förstod kan jag förklara detta med att säga att mycket skit har jag producerat genom åren och nu finns även det dokumenterat på nätet. Jag mognade alltså sent.
   Det tog mig 40 år att inse att det var dåligt självförtroende som var mitt problem och därför drömde jag om att bli något stort. Numera vet jag att det är en egenskap som man föds med. Fast det går att förbättra självkänslan om man låter bli att ball-ansera på den styva linan som jag fortfarande valt att göra.
   Men jag inser också att det är få som står för den man verkligen är, men av "Odalbonden" har jag lärt mig tillvarons gåta: Det som är stort det sker inte med buller och bång, det sker tyst. Allt annat är resultatet av bristande tillit och en längtan att bli äskad.
   Det låter som jag i livets teater blivit tilldelad rollen att se med förakt på mig själv, vad jag gjort och även vad andra gör, men jag vill vara som Molière; beskriva det komiska i den tragiska existensen.
Framför allt vill jag se mig själv utifrån, men jag vill inte vara en patetisk gubbjävel som är avundsjuk på alla som lyckats.
   En liten tröst i denna stund av klarsynthet är att jag inte är helt övergiven. Se bara på det självutnämnda snillet Ranelid. Nu försvar han "reviret" och lossas vara kränkt, men ytters är han en businessman. Han tjänar på att inte vara sanna mot sig själv eller publiken.
   Om han, som jag gjort här visar upp sig i all sin ynkedom vad blir det då kvar? Inte så mycket, men jag är stolt över att ha kommit till insikt och öppet vågar berätta vem jag är. Värre är det för den begåvade och fantastiske Ranelid.
   När ball-ogen spricker blir det platt fall eller så går han samma väg som jag fick göra till insikt om människans litenhet eller om man så vill storhet.
   Att komma till insikt det är nämligen stort. Det sker som sagt inte med buller och bång eller med pukor och trumpeter. De sker tyst.