Tillfredställa egot!

Jag erkänner; allt som jag hitintills gjort handlar om att tillfredsställa mitt ego och därför faller min kritik mot de politiker, kändisar och andra "skitstövlar" som jag kritiserat för samma sak under åren. Jag är inte ett dugg bättre än de i det här fallet.

Däremot skiljer vi oss åt i fråga om status och vad ev. en bonus kan inbringa. Befinner man sig, som jag längst ner på samhällsstegen vill man istället skryta med att vägen mot bättre hälsa går via meditation och större andlighet och inte genom en bekräftelse utifrån.

"Söndrade vi stå enade vi falla" skulle man kunna säga om man vill göra sig lustig över ett gammalt uttryck. Nu finns det säkert de som är nöjda när jag krälar i mitt eget stoff, men detta insåg jag redan när jag skapade denna blogg. Den var resultatet av "Leos Annaler" och en uppgörelse med mitt förflutna som jag påbörjade 1985.

Då förstod jag inte vem jag var, men jag anade att något var fel när jag skylde på andra för alla misslyckanden.

Jag fattade inte att det som blivit fel var något som jag själv skapat, men jag kände på mig att allt jag varit med om hade en mening. Därför låter det inte så konstigt när jag skriver att det jag insett är något gott för att inte säga fantastiskt.

Källan och kraften

Att hitta sig själv är en ständigt pågående process och för att förstå vem man är måste man göra något.

Det betyder att det jag skrev sist om att jag inte känner mig älskad resulterade i att jag tillslut förstod. Jag förstod att jag varit otacksam. Ser jag tillbaka på mitt liv så har det hela tiden funnits någon där för mig.

Någon som hjälpt mig utan att jag erkänt det. "Sent ska syndaren vakna" heter det och det stämmer på mig. Jag har alltså fått massor av kärlek utan att jag försåt det, men som jag inte kunnat ta emot för att jag är otacksam. Istället för att tacka har jag krävt att bara får mer och mer och det egot som vill ha det så. Egot blir aldrig tillfredsställt.

Konstaterandet betyder inte att jag är mera otacksamma än någon annan. Det betyder att alla mer eller mindre är det. Problemet är också att om man, som jag dröjer med att förstå så upphör källan med att ge mig det jag vill ha under en period för att jag sedan ska förstå att det är så, men de som aldrig förstår förlorar för alltid denna möjlighet.

Det jag nu skrev lät som en Knutbypredikan av Kristi brud. Så fungerar det nämligen inte. Kärleken är allomfattande och drar man sådana slutsatser tyder det på att man inte har förstått.

Jag tror att kärleken från källan eller om man så vill kraften, det vissa kallar Gud är total och aldrig hämndlysten. Tror man inte så då tror man på en straffande gud.

Det är lätt att blanda ihop det vi själva och andra människor gör mot oss och det Gud gör för oss.

Därför är det många som inte förstår varför man säger att han finns när världen är så ond. Detta har jag insett trots att ett stort problem i mitt liv är att jag ständigt tror att jag ska straffas.

Jag är den jag är!

Idag skulle jag kunna säga utan att det låter förmätet att trots min ålder så har jag inte fått något självförtroende att tala om. Självföraktet ruvar hela tiden på mig. Alltså jag är den jag är trots alla försök att ändra på detta så älskar jag inte mig själv.

Vad har jag gjort då? Ja, det är det som är kruxet för jag har gjort mycket som jag borde vara stolt över, men det är inte det de handlar om. Allt handlar om den jag är oavsett vad jag gjort.

Många unga tror att svaret på frågan om att bli älskade finns i drömmen om att bli berömd och omtalad, men så är det inte. Det är marknadens sätt att manipulera oss därför att de tjänar på att göra det. Drömmar säger de är viktiga för ett lyckligt liv och förverkliga dina drömmar så blir en stjärna.

Delvis är det rätt, men frågan om vilka drömmar vi bär med oss. Sån har även jag varit, men jag inser att detta är en illusion.

När jag läste Walsch ”Samtal med Gud" försöket jag ta till mig orden att "...du är mera älskad än kan föreställa dig!", men inte fan känns det så. Numera förstår att det finns ett villkor. Om du verkligen tror på Gud då blir du älskad, men det tycker jag är fel.

Jag anser att man borde vara älskad oavsett om man tror eller inte, och finns Gud inom oss som Walsch ledsagare påstår borde han ge sig till känna även på detta viset.

Med andra ord jag borde känna att det finns någon som verkligen älskar mig utan villkor eftersom han finns inom mig.

Detta betyder inte att jag inte tro att det finns en gud. Jag har dörren öppen, men jag har också andra dörrar öppna. Jag säger det ingen; om Gud finns så borde jag inte känna mig så djälva ensam och övergiven.

Frågan är då om det kan vara så att präglingen från bardomen sitter så djup att den inte går att tvätta bort hos vissa individer. I min blogg från 2008 skriver jag:

”Så hade läkarkåren behandlat elever i generationer. Trots att de visste att människor som blir bestulna sin självaktning stjäl andras självaktning. Människor som inte älskar sig själva kan inte älska andra. Människor som ser sig själva som, ovärdiga ser andra som ovärdiga. ”(Leos Annaler den 9 april 2008)

Det låter nu som jag skyller jag på andra, men jag ska spinna vidare på denna tråd och se vad jag kommer fram till.

Tyvärr kan det hända att det är så illa att jag är den jag är oavsett vad jag varit med om. I så fall betyder inte miljön eller uppfostran något.

Den som är en glad skit kommer att förbli det hela livet, men jag ska återkomma till känslan av övergivenhet och vad den bottnar i för slags känslor.

Ett ord som nu ringer i mitt öra är bortskämdhet...