Att hitta sig själv är en ständigt pågående process och för att förstå vem man är måste man göra något.
Det betyder att det jag skrev sist om att jag inte känner mig älskad resulterade i att jag tillslut förstod. Jag förstod att jag varit otacksam. Ser jag tillbaka på mitt liv så har det hela tiden funnits någon där för mig.
Någon som hjälpt mig utan att jag erkänt det. "Sent ska syndaren vakna" heter det och det stämmer på mig. Jag har alltså fått massor av kärlek utan att jag försåt det, men som jag inte kunnat ta emot för att jag är otacksam. Istället för att tacka har jag krävt att bara får mer och mer och det egot som vill ha det så. Egot blir aldrig tillfredsställt.
Konstaterandet betyder inte att jag är mera otacksamma än någon annan. Det betyder att alla mer eller mindre är det. Problemet är också att om man, som jag dröjer med att förstå så upphör källan med att ge mig det jag vill ha under en period för att jag sedan ska förstå att det är så, men de som aldrig förstår förlorar för alltid denna möjlighet.
Det jag nu skrev lät som en Knutbypredikan av Kristi brud. Så fungerar det nämligen inte. Kärleken är allomfattande och drar man sådana slutsatser tyder det på att man inte har förstått.
Jag tror att kärleken från källan eller om man så vill kraften, det vissa kallar Gud är total och aldrig hämndlysten. Tror man inte så då tror man på en straffande gud.
Det är lätt att blanda ihop det vi själva och andra människor gör mot oss och det Gud gör för oss.
Därför är det många som inte förstår varför man säger att han finns när världen är så ond. Detta har jag insett trots att ett stort problem i mitt liv är att jag ständigt tror att jag ska straffas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar