Jag är den jag är!

Idag skulle jag kunna säga utan att det låter förmätet att trots min ålder så har jag inte fått något självförtroende att tala om. Självföraktet ruvar hela tiden på mig. Alltså jag är den jag är trots alla försök att ändra på detta så älskar jag inte mig själv.

Vad har jag gjort då? Ja, det är det som är kruxet för jag har gjort mycket som jag borde vara stolt över, men det är inte det de handlar om. Allt handlar om den jag är oavsett vad jag gjort.

Många unga tror att svaret på frågan om att bli älskade finns i drömmen om att bli berömd och omtalad, men så är det inte. Det är marknadens sätt att manipulera oss därför att de tjänar på att göra det. Drömmar säger de är viktiga för ett lyckligt liv och förverkliga dina drömmar så blir en stjärna.

Delvis är det rätt, men frågan om vilka drömmar vi bär med oss. Sån har även jag varit, men jag inser att detta är en illusion.

När jag läste Walsch ”Samtal med Gud" försöket jag ta till mig orden att "...du är mera älskad än kan föreställa dig!", men inte fan känns det så. Numera förstår att det finns ett villkor. Om du verkligen tror på Gud då blir du älskad, men det tycker jag är fel.

Jag anser att man borde vara älskad oavsett om man tror eller inte, och finns Gud inom oss som Walsch ledsagare påstår borde han ge sig till känna även på detta viset.

Med andra ord jag borde känna att det finns någon som verkligen älskar mig utan villkor eftersom han finns inom mig.

Detta betyder inte att jag inte tro att det finns en gud. Jag har dörren öppen, men jag har också andra dörrar öppna. Jag säger det ingen; om Gud finns så borde jag inte känna mig så djälva ensam och övergiven.

Frågan är då om det kan vara så att präglingen från bardomen sitter så djup att den inte går att tvätta bort hos vissa individer. I min blogg från 2008 skriver jag:

”Så hade läkarkåren behandlat elever i generationer. Trots att de visste att människor som blir bestulna sin självaktning stjäl andras självaktning. Människor som inte älskar sig själva kan inte älska andra. Människor som ser sig själva som, ovärdiga ser andra som ovärdiga. ”(Leos Annaler den 9 april 2008)

Det låter nu som jag skyller jag på andra, men jag ska spinna vidare på denna tråd och se vad jag kommer fram till.

Tyvärr kan det hända att det är så illa att jag är den jag är oavsett vad jag varit med om. I så fall betyder inte miljön eller uppfostran något.

Den som är en glad skit kommer att förbli det hela livet, men jag ska återkomma till känslan av övergivenhet och vad den bottnar i för slags känslor.

Ett ord som nu ringer i mitt öra är bortskämdhet...