Med anledning av det som jag skrivit förut så vill jag analysera mitt förra blogginlägg och dela upp det i sina beståndsdelar. Jag vill framför allt försöka förstå hur den lyckliga människan tänker om det jag vräkt ur mig om dem och deras så omhuldade teser.
För det första måste jag, för att bli lycklig överge misantropen (en kär vän inom mig) och därmed lägga uppfattningen om att världen är ond eftersom den bygger på en stor lögn på hyllan? Det vill säga att alla är inställsamma, hycklande och ytterst handlar det om att tjäna pengar på allt och alla.
Denna min uppfattning måste jag, som alla andra gör sopa den under mattan eftersom det är en del av det mörker som hindrar mig från att få det jag vill ha. Jag måste se vad gott mänskligheten åstadkommit trots att alla tjänar som ljuger.
Vad betyder det? Som jag uppfattar det så ska jag acceptera och se ljust i hycklande. Jag måste också sluta moralisera.
För det andra så är det tydligt att det jag skriver på min blogg är ren och skär negativism och mellan raderna syns det att jag inte vill ha mina önskningar uppfyllda. Jag vill kräla i mitt eget stoft, jag vill inte heller bli lycklig för jag är inte värd något annat. Så tro jag att de som tillhör den "nya" rörelsen ser på mig och det jag orerar om.
Då är det inte konstigt att de menar att jag inte kommer att få det jag länkar efter.
Inom mig finns alltså förklaring till varför inget händer. Är det kärleksfullt att tänka så att det jag vill ha det vill jag inte ha för jag är en förtappad själ? Jag frågar mig också om det är generöst att bara delar med sig till alla de som redan är lyckliga, vi andra ska vi leva i Dantens inferno på grund av att vi är som vi är?
Varför inte vända på steken. Kan vara så att det är predikanterna som ska vara ärliga, sluta söka lyckan i det som är materiellt (tjäna pengar) och vad mer man kan jag säga om dem om man vill vara kritisk?
Jo, att jag inte tro på dem, jag har lika mycket rätt till lyckan som alla andra även om jag valt min egen väg att nå dit.
Varför kan vissa inte sluta att missionera och låta var och en komma fram till det som passar dem bäst? Beror det på att det är någon som tjänar på det? Skriver du en bok som blir en bästsäljare då är du försörjd resten av livet. Var det misantropen inom mig som sa allt detta? Ja, och honom kommer igen undan. Det är alltings bak-sida.
I Molières tappning är han en komisk och tragisk figur, men till slut fick han gifta sig med kungens dotter, med andra ord; han fick det alla önskade sig, men tackade ändå nej.
Det är hit jag vill komma i min analys. Även den mest förstockade idioten, som jag och misantropen har rätt att bli lyckliga och få det vi önskar oss. Varför är detta förunnat bara de som har förutsättningar att bli lyckliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar