Vi är olika själar!

"Vi är olika själar" säger de som förstår sig på det där med andlighet. Därför tror inte jag att det går att ändra på mig. Vi är dom vi är från första början.
   När jag skrev detta förstod jag också att ämnet är för komplicerat att reda ut här därför bestämde jag mig att sluta att blogga.
   "Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves!" skulle det också kunna stå, men det är allt för nedsättande om mig själv.
   Eventuellt sorgsna läsare hänvisar jag (det finns några har jag sett) i stället genom forumet som jag kallar “Vardagsfilosofin för klentrogna.”
   Men frågan är om jag orkar kasta upp mina teser där? Det återstår att se. Avgörande är om jag har något att komma med som alla inte reda vet.
   Tveksamt eftersom jag förstår att de som skriver oftast är okunnig och vill därför reda ut saker för egen del. Att vissa sedan ger ut skräpet i bokform beror på att de vill tjäna en slant på eländet.
   Eftersom jag inte är någon affärsman som vill för folk bakom ljuset så gäller mitt motto i fortsättningen : "De dumma talar, de kloka tiger".
   Så tack, om det inte blir något, ni som orkat läsa allt det jag skrivit om själen och om min tvivel på möjligheten att bli en harmonisk och nöjd människa.

Jag måste bestämma mig!

Är det så att allt som händer har en mening eller är det attraktionslagen som styr?

Jag tror på det förstnämnda. Så ser det ut för mig. Hur mycket jag än kämpat för att bli av med mina problem så händer "inget" som ändrat på mig som individ.

Därför är min känslan att olika former av terapi enbart syftar till att sälja en tjänst (vara) på den öppna marknaden. Det gäller för säljaren att påstå att just hans metod är effektivare än andras.

Böcker konsumeras också som smör i ämnet "bli lycklig" och den som skulle vilja tjäna en slant behöver inte vara bra på att luras. Behovet är oändligt.

Så skulle det kunna vara, men jag vet inte om det är sant? Det jag vet är att metoderna fungerar inte på mig.

Ända sedan jag började vandra på min väg mot ett bättre liv för 27 år sedan förstod jag att det som händer har en mening.

De första åren tillfredsställde jag egot, fyrverkeriperioden vill jag kalla den. Då fick jag det jag ville ha, men sedan blev jag girig och ville bara har mer. Den andra perioden ägande jag mig åt att hitta mig själv. Under denna sk. andligaperiod fick jag inte det jag ville utan det jag behövde för att utvecklas, men någon glansperiod har jag inte fått uppleva ännu.

Jag är samma människa som förut och att jag reagerar lika instinktivt på allt det som jag tror ska hända, men inte händer. Med andra ord; jag väljer jag rädslan framför ... Känslor som finns i hjärnbalken hos mig som en djävulens poppuppmeny.

Trots detta så inser jag idag, när jag mår bra vill säga att jag är värd något. Jag en människa med kött och blod och jag har ett människovärde - jag är en fantastisk skapelse. Jag är igen nolla, jag är omtyckt och älskad av mig själv.

Det är inte illa. Därför ser jag fram emot den dagen då jag kan skriva att jag blivit av med mina problem. “Jag gjorde det på mitt sätt” ska jag skriva eftersom det är jag som är profeten.

Men hur man än vänder och vrider på sig så har man ändan bak och därför måste jag erkänna att vägen dit går över avslappning och meditation.

Säkerligen kommer jag snart att få uppleva även denna erfarenhet eftersom det som nu gäller har en mening. Det finns med i mitt liv av en viss orsak och varför det är så ska jag försöka reda ut fram över.

Är någon intresserad av navelskådandet så häng med, men jag bryr mig inte om vilket. Jag skriver för egen del därför att jag vill förstå varför jag är den jag är.

Jag vill vet hur jag gör för att ändra på mig. Vissa menar att vi är olika själar, men om det är orsaken ska jag som sagt återkomma till...

Ingen anklagelse!

Det som jag skrivit tidigare (blogg) är ingen anklagas utan jag bara konstaterar fakta. Alltså faktum kvarstår; det kan var så illa att vi inte kan ändra på oss därför att det är inte möjligt förrän en nya art uppstått.

Det jag talar om är evolutionen, men och det är viktigt; evolutionen fungera när vi "önskar" något annat än det vi är för tillfället.

Så har det varit med alla nya arters uppkomst och därför ska vi inte sluta med att försöka förändra det primitiva inom oss. Det som vi inte behöver längre, men vi måste också bli medvetna om att det är svårt att inte reagerar primitiv i vissa situationer.

Så är det inte för alla. Forskarna har hittat nya gener hos vissa individer och det känns hoppfullt. Då behöver det kanske inte dröja tusentals år innan det som vi vill ska hända händer.

Vad vill jag säga med allt detta resonemang? Jo, det är lätt att slänga ur sig ett citat om olika levnadsregler, men att lev upp till dem det är en helt annan sak.

För de festa är orden bara svarta bokstäver skrivna på ett papper eller i en dator och de betyder ingenting. Det är vad du gör som betyder något och det berättar om vem du verkligen är.

Min nya identitet hämtar jag därför ur sagan om Nalle Puh. Vem jag är i den föreställningen vill jag inte avslöjar därför att jag skäms och rollen är inte särskilt klädsam.

Fast jag har i alla fall knorr på svansen och det tycker många är gulligt och sött. Jag är en riktig kelgris med andra ord.

Kan jag bli en bättre människa?

I terapeutiskt syfte har jag sedan 2006 skrivit 204 boksidor blogg om min andliga utveckling. Vad har jag då kommit fram till?

Det viktigaste (grunden) är att jag har lärt mig skilja mellan teori och praktik. Det vill säga att det jag säger är en sak och det jag gör är en annan.

Trots att jag under uppväxten förstod att bokläsande människor ofta lever i en skyddad värld var det inte helt klart för mig förrän jag kom upp i den övre medelåldern. Vad det beror på kan diskuteras, men när det blir kris i familjen (skilsmässa) då reagerar man på samma sätt som alla andra.

Den som insett detta kan se sig själv utifrån, men de flesta förnekar att de kan reagera "naturligt" därför att det anses var fult att bli arg och vilja klippa till någon av hämndbegär.

Därför kan litteraturen vara ett kamouflage för att dölja vem man är. Vissa förtränger vad man gjort därför att den som läser böcker står över alla andra. Istället skapar tystnaden syndabockar därför att man lossas som om ingenting har hänt.

Med andra ord; den som har mod att stå för den man är blir en skitstövel som svärtas ner och hånas. Men när de som är tysta tillslut blir avslöjade säger de; "Ja, jag är en dålig människa!" Vilket berättar hur man sett på den saken.

Jag menar att det man måste göra är att stå för den man är. Dessutom måste vi inse att man kan bara få en bättre värld om vi önskar bli bättre människor.

Vad håller jag på med?

Många politiska vänner från förr undrar säkert vad jag håller på med och det förstår jag? * Det jag gör är det jag borde gjort 1968. Var jag med då? Nej, men 1971-83 stod jag på barrikaderna.

På den tiden fanns det några kloka individer som sa att man måste börja med sig själv om man ska förändra välden och det är detta jag försöker förverkliga. Se om det fungera i prakten och inte bara i teorin.

I den lilla kretsen av vänstermänniskor som jag umgicks med då det begav sig pekade man finger åt sådant trams, men inte nog med det. Ord som "terapi" eller "psykologi" ansågs vara dyvatten. Medlemmarna skulle härdas till stål i kampen och framför allt fick de inte vara några mesar som hade problem.

Jag var en udda typ som hängav mig åt Willhelm Reich. Inom rörelser var jag nog inte ensam om att förstå vad en förträngd sexualitet kan leda till (otrohet), men så levde jag vid den här tidpunkten i det avseendet i ett torftigt förhållande.

Jan Myrdals munkliv var förebilden, men det jag verkligen ville ha var något helt annat. Jag ville ha det som Artur Lundqvist och Maria Wine hade, men det vågade jag inte berätta för min panter. Det skulle hon inte gått med på och skilja sig det var en helt främmande tanke.

Jag skulle aldrig hitta någon ny. Inte jag, jag var inte tillräkneligt attraktiv. Så upplevde jag det, men det var inte sant. Förhållandet var det motsatta. Att jag tänkte så berodde på att jag hade dålig självkänsla.

Förnekandet av individens karaktärsegenskaper var av nödvändighet. Hade inte vissa medlemmar gjord det då hade ingen kunnat göra karriär inom kultursektorn. Listan skulle bli lång om jag räknade upp alla de som blottat sig i all sin ynkedom.

Idag verkar det som behovet av att synas och höras är en sjukdom. Vissa kallar det narcissism, men jag tänker i andra banor.

Hur det än är med den saken så skulle inte dessa herrar erkänna att man måste berätta vilken skitstövel man själv är innan man ger sig på andra. Resultatet av ett sådant handlade leder fram till en enda sak och det är; att man ser bara andras fel och inte sina egna.

I det Svart skiffret har jag därför försökt göra en kritisk granskning av vem jag är och där framgår det att Sam (jag) är det stora problemet. Det bjuder jag på även om man alltid är två i ett möte.

Förstår man inte det då har man inte kommit särskilt långt i sin utveckling.

Jag medger att det blir inga pengar, priser i Blå Hallen eller hedersbetygelser av detta sätt att tänka, men det är något att ta med sig i vardagen. Det är något som håller om man vill må bättre och inte låta det patologiska egot styra allt man gör.

__________________
* Vänner är ett vitt begrep och jag delar in dem i tre grupper. Nära, bekanta och begränsade. Vilken kategori jag talar om här har jag inte bestämt ännu, men jag lutar åt bekanta.