Det viktigaste (grunden) är att jag har lärt mig skilja mellan teori och praktik. Det vill säga att det jag säger är en sak och det jag gör är en annan.
Trots att jag under uppväxten förstod att bokläsande människor ofta lever i en skyddad värld var det inte helt klart för mig förrän jag kom upp i den övre medelåldern. Vad det beror på kan diskuteras, men när det blir kris i familjen (skilsmässa) då reagerar man på samma sätt som alla andra.
Den som insett detta kan se sig själv utifrån, men de flesta förnekar att de kan reagera "naturligt" därför att det anses var fult att bli arg och vilja klippa till någon av hämndbegär.
Därför kan litteraturen vara ett kamouflage för att dölja vem man är. Vissa förtränger vad man gjort därför att den som läser böcker står över alla andra. Istället skapar tystnaden syndabockar därför att man lossas som om ingenting har hänt.
Med andra ord; den som har mod att stå för den man är blir en skitstövel som svärtas ner och hånas. Men när de som är tysta tillslut blir avslöjade säger de; "Ja, jag är en dålig människa!" Vilket berättar hur man sett på den saken.
Jag menar att det man måste göra är att stå för den man är. Dessutom måste vi inse att man kan bara få en bättre värld om vi önskar bli bättre människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar