Nu vet vi att egofixerade människor klättrar högt. I samhället ställer de till mycket skada i sökandet efter ett svar på frågan om vilka de är.
De finns ibland vdarna, politikerna och de skaffar sig lätt en chefspost inom byråkratin. "Den som är dum blir chef?" är ett välkänt uttryck.
I kändiskretsarna är de i majoritet, men de finns också bland blygsamma och mindre framfusiga personer som jag.
Ska sanningen fram var jag förr livrädd för att någon skulle krossa mitt ego eftersom jag trodde att det var de samma som självkänsla. Det vill säga innerst inne drömde jag om att bli något stort, men det höll jag delvis tyst om.
Nu kan jag se klart på saken och svaret är att marknaden älskar sådan som jag därför att vi sprider myten om att någon är bäst, men så är det inte. Den bäste ställer inte upp i några världsmästerskap därför att han/hon är nöjd med vad de åstadkommit. De som har stora egon blir däremot aldrig nöjda.
Det har jag förstått och det är därför som jag aldrig är nöjd.
Men vad är då egot? Jag tror att det inte bara handlar om det psykiska tillståndet hos vissa individer utan även om biologiska faktorer som tex. graden av känslighet, men framför allt handlar det om inlärning. I grund och botten vilar präglingen på rädsla.
Tar vi bort egot då får man kvar den delen av jaget som inte har behov av att hävda sig. Sådan som vi var i början av vår utveckling och när man blir gammal förstår de flesta hur allt hänger ihop. Tyvärr inte alla.
Egot är alltså något som vi fått med modersmjölken och skolan spelar en väldigt viktig och avgörande roll i förändringen av ett "gott" jag till ett "rått" ego.
Det finns många exempel, men främst är egot kopplat till "jag" och "mitt" och även de här går att härleda till uppväxtåren. Vi vet hur det går till, vi har sett det med egna ögon och det är barn som inte fått sina grundläggande behov tillfredsställa som har störst behov av att alltid vilja hävda sig.
Vissa identifierar som sagt egot till ägandet kontra personlighet och identitet. Min bil är finare än grannens alltså är jag en bättre människa eller mitt hus är finast och störst i området.
Det utmärkande för egot är att det aldrig får nog och jag tillhör inte de som är förskonade från detta trots att jag fortfarande befinner mig längst ner dvs. jag är utan synliga framgångar.
Ofta skryter jag om det jag varit med om och i bloggen skriver jag saker som får egot att växa.
Det låter som jag svärtar ner mig själv och inte bryr mig om att jag varit en människa med ambitioner. Måste det var fel att tänka så att man vill göra något för mänskligheten även om man tjänar på det som person?
SvaraRaderaNu när jag ser vad jag skrivet så känns det märkligt att drar sådan slutsatser. Det som jag vill lyfta fram är när man blir hänsynslös i sin framfart och dessutom att den som är blygsam inte heller är fri från sitt ego. Det betyder att man ska vara medveten - lära känna sig själv, men absolut inte sluta med det man håller på med.
Det kan vi inte göra för då skulle allt stanna av, ingen skulle göra några filmer och ingen vilja ta ansvar i ett förtag. Summa sumarum så bygger mitt resonemang på att för att förändra värden måste vi börja förstå oss själv. Kan vi sedan förändra oss då har vi kommit långt, men det lär dröja om inte evolutionen skyndat på utvecklingen?