Hur började det?

.
Antingen så kallar jag mig författare/poet och stärker egot eller så står jag för den jag är; en människa av kött och blod och med olika själsliga egenskaper, men utan en sådan titel. Då rasar egot därför att mitt samman jag framträder - den jag verkligen är. Foto: LT Stockholm 2010.

Innan jag blev medveten om hur mitt ego fungerade förstod jag inte varför jag ibland skröt med vilken social ställning mina kvinnor hade.

Dessutom ville jag då och då glänsa över att det fanns adel i släkten på 1600-talet trots att det inte är i rakt nedstigna led och i samtal med vännerna smög jag in vilka kända personer som jag träffat och känt eller kände.

Det lät inte bra, men trots det uppfattas jag inte som en person med stort ego. Jag är nämligen inte ensam om att söka min identitet bland de som är framgångsrika. Det är många som säger, om de råkat stå nära George Clooney att "Jag har träffat en superkändis!" med betoning på jag.

Detta berättas som om det var en enorm händelse trots att igen vet vem han är privat. Det är ordet "kändis" som förvandlat honom till den han inte är. En person som är känd, men som ingen känner, men som vi behöver för att tillfälligt stärka våra ego.

I "Leos Annaler" frossade jag förr i falsk blygsamhet för att imponera på andra och då mådde egot riktigt bra. Egot älskar nämligen smärta typ "Jag är en nolla!".

Bakom självutplåningstendenserna finns det också dåligt självförtroende och en tro på att en yrkesbeteckning betyder allt. Om det var så då skulle de som tituleras lärare vara fantastiskt duktiga, men alla vet att så är det inte. Det är få lärare som verkligen kan lära ut något. Oftast är de dåliga pedagoger.

Med andra ord; jag förstod inte att jag är något unikt och fantastiskt även om jag samhälleligt sett inte blivit något att tala om.

Så tänkte jag förut trots att jag visste att titelsjuka människor gömmer sig bakom en rangordning och hoppas på att andra ska tro att innehållet i kartongen motsvarar det som står på etiketten.

Hur egot utvecklats allmänt sett det har jag bara nosat på. Om jag förstått saken rätt så menar vissa att det började för mycket länge sedan.

Det var när vi påstod att det inte finns tillräckligt för alla och att vi är åtskilda, men det finnas andra förklaringar som också är intressanta.

Att tänka så föder avund och främlingskap. Lägger man sedan till att barn inte får reagerar på orättvisorna mellan sitt "nyfödda" syskon då blir sjukdom en naturlig följd.

Avundsjukan är grunden i det patologiska ego som vi burit med oss sen urminnes tid.