Många politiska vänner från förr undrar säkert vad jag håller på med och det förstår jag? * Det jag gör är det jag borde gjort 1968. Var jag med då? Nej, men 1971-83 stod jag på barrikaderna.
På den tiden fanns det några kloka individer som sa att man måste börja med sig själv om man ska förändra välden och det är detta jag försöker förverkliga. Se om det fungera i prakten och inte bara i teorin.
I den lilla kretsen av vänstermänniskor som jag umgicks med då det begav sig pekade man finger åt sådant trams, men inte nog med det. Ord som "terapi" eller "psykologi" ansågs vara dyvatten. Medlemmarna skulle härdas till stål i kampen och framför allt fick de inte vara några mesar som hade problem.
Jag var en udda typ som hängav mig åt Willhelm Reich. Inom rörelser var jag nog inte ensam om att förstå vad en förträngd sexualitet kan leda till (otrohet), men så levde jag vid den här tidpunkten i det avseendet i ett torftigt förhållande.
Jan Myrdals munkliv var förebilden, men det jag verkligen ville ha var något helt annat. Jag ville ha det som Artur Lundqvist och Maria Wine hade, men det vågade jag inte berätta för min panter. Det skulle hon inte gått med på och skilja sig det var en helt främmande tanke.
Jag skulle aldrig hitta någon ny. Inte jag, jag var inte tillräkneligt attraktiv. Så upplevde jag det, men det var inte sant. Förhållandet var det motsatta. Att jag tänkte så berodde på att jag hade dålig självkänsla.
Förnekandet av individens karaktärsegenskaper var av nödvändighet. Hade inte vissa medlemmar gjord det då hade ingen kunnat göra karriär inom kultursektorn. Listan skulle bli lång om jag räknade upp alla de som blottat sig i all sin ynkedom.
Idag verkar det som behovet av att synas och höras är en sjukdom. Vissa kallar det narcissism, men jag tänker i andra banor.
Hur det än är med den saken så skulle inte dessa herrar erkänna att man måste berätta vilken skitstövel man själv är innan man ger sig på andra. Resultatet av ett sådant handlade leder fram till en enda sak och det är; att man ser bara andras fel och inte sina egna.
Förstår man inte det då har man inte kommit särskilt långt i sin utveckling.
Jag medger att det blir inga pengar, priser i Blå Hallen eller hedersbetygelser av detta sätt att tänka, men det är något att ta med sig i vardagen. Det är något som håller om man vill må bättre och inte låta det patologiska egot styra allt man gör.
__________________
* Vänner är ett vitt begrep och jag delar in dem i tre grupper. Nära, bekanta och begränsade. Vilken kategori jag talar om här har jag inte bestämt ännu, men jag lutar åt bekanta.
Jag medger att jag är kanske så skada att det inte går att förverkliga min intention, men då ska jag iaf. sluta häckla andra och i minsta mån ägan mig åt den yttre verkligheten.
SvaraRadera