Nu kommer det mera

.
I den "tillfälliga" bostaden upplevde jag märkliga ting. Jag förstod att tecken som visat sig berättade något viktigt, men vad de betydde förstod jag inte då. Foto: LT, Valsta Sparreholm 1988.

Det går som sagt (se inlägg nedan) att förklara bort det som jag varit med om och då har jag talat om tecknen som förgick mina tankar om att nån eller något styr över våra liv.

Nyss berättar jag om det som hände 2009, men bara för de som är öppna och vill lyssna. Jag har inget namn på det jag var med om och detta är en redogörelse, men tolkning är min. Var och en får tyda det på sitt sätt, men och det är viktigt att förstå att den som inte själv upplevt något liknande förstår inte vad jag pratar om.

Det första tecknet eller jag vill snarare kalla det för varslet som jag blev medveten om inträffade 1986. Det var när jag tog en promenad till slottet där jag då för tillfälligt bodde. De brukade jag göra, men den här dagen gick jag förbi kyrkan och fram till gölen (*) som ligger bakom slottet.

Där satte jag mig på en halvrutten trädstam - ett ekträd som blåst omkull i någon höststorm. Utan att tänka på något särskilt rev jag loss en barkbit från stammen. Jag kastade den i vattnet, men den flöt inte utan den sjönk som en sten.

Det var mycket märkligt tyckte jag, men det fans säkert en förklaring som inte jag förstod.
Valsta byggdes 1820 av målarmästare C.E Pettersson. Han var verksam som målare på Sparreholms slott. Den vackra marmorringen, troligen gesällprov från Konstfack hittade jag under trappan i hallen. Foto: LT, Valsta Sparreholm 1988.

Vad som sedan hände gick inte att strunta i lika lätt. När jag var på vägen hem möte jag i slottsallén två svarta hundar. De rusade emot mig och jag la benen på ryggen, men när jag vände mig om för att se var de befann sig var de som bortblåsta.

Synvilla? Ja, varför inte. Sånt händer även den bäste och man behöver inte vara tokig för att uppleva något sådant och det måste inte vara en hallucination. Det kunde vara ett budskap - från andra sidan!?

Till saken hör att jag aldrig tidigare mött några hundar där och "Varför försvann de lika snabbt som de visat sig?", det en fråga jag fortfarande ställer mig, men nu kommer jag till det märkligaste av allt.

I päronträd utanför huset satt det några dagar senare en rödbrun rovfågeln. Det var en glada och den glodde på mig i minst en minut innan den lyfte från sin gren. Det var då jag såg att det var en glada för den hade kluven stjärt.

Händelsen var besynnerlig, men det var inte som med barken och hundarna utan den var absurd därför att gladan är fågel som inte finns i Sörmland.

De två första varslen talade sitt tydliga språk och jag förstod att om jag inte flyttade från platsen skulle det gå illa, men vad det tredje tecknet betydde var oklart.

Någonstans hade jag läst att gladan (fåglarna) för de dödas själar vidare och de har budskap om framtiden, men det var inte förrän efter millenniet som jag kom på vad tecknet stod för. Då var innebörden solklar.

Den väg, den som jag efter 1986 valde att gå skulle leda mig till gladans hemvist i Östra Skåne. Alla vet kanske inte att det är där som gladorna håller till, men så är det.

Där bor också som min ledsagare och själsfrände. Det hon lärt mig om det andliga livet skulle jag aldrig själv lyckats ta reda på.

*Här står "göl" för betydelsen liten insjö.