Meningen med bloggande är borta?

Så tillslut fann jag kärleken inom mig? Jag medger att det inte varit i kris utan under gynnsamma omständigheter, men det är att kärva det omänskliga.

Numera vet jag att jag ger utan beräkning, men det jag talat om är att i det långa loppet inte få något tillbaka. Faktum är att jag tycker om att ge, men med åren har jag blivit restriktiv. Människor som bara tar för sig undvika jag, hålla på avstånd och jag gör till slut mig av med dem.

Vad händer nu med bloggande? På sätt och vis har jag nått mitt mål, men det finns mycket kvar att upptäcka. Till exempel det som hindrar mig från att känna allt det andra som är fantastiskt att vet om sig själv och andra.

En sådan känsla är motsatsen till kärlek - det är rädsla. Vissa är så rädda att det aldrig vågar ge efter för några positiva känslor. Jag har tillhört dem och jag skulle kunna göra det, men gör det inte.

“Dömer du andra dömer du dig själv!”

Till min förvåning så upptäckte jag att även jag är en hycklare. Det är pinsamt att behöva skriva så eftersom det är jag som har kallat Myrdal för “Myglaren Myrdal”.

Jag dömer andra och dömer därmed mig själva, men jag är inte ensam. I stället för att leta efter likheter så söker vi efter olikheter och detaljer – det som skiljer oss åt. Det är inte kärlek.

Efter allt bloggande är det en fantastiskt upptäckt, men det betyder inte att jag inte ser "dåliga" saker hos andra. Det betyder att jag inser att människan ständigt befinner sig i en utvecklingsprocess där de flesta tillslut förstår vilka de inners inne är.

Inners inne är jag en varelse som älskar och som kan förlåta därför att jag vet att alla trots alt vill jag väl även om det kan bli fel ibland.

Problemet är att vi är olika och att jag utgår ifrån mig själv och den nivå som jag för tillfället är på.

Det finns ett annat problem och det är att inte utvecklas, men det är en annan sak. Den saken hör ihop med att jag ska förstå vad jag inte vill bli. Tyvärr så tror jag att Myrdal tillhör den sortens människor.

Att döma av detta resonemang tror jag att motsatserna finns därför att de måste finnas om vi ska kunna förändras. Så blir det när vi se oss själva i andras spegelbild.

Älska eller hyckla?

Jag tycker inte om människor som predikar kärlek och samförstånd, men som när de möter motgångar pratar om att använda våld. Det är inte bara jag som kallar dem hycklare, men det är inte säkert att de är det. De vet kanske inte vilka de därför att de inte blivet prövade. Vad man säger är en sak och vad man göra är en annat, allt annat är bara ord.

Min slutsatt är därför att bara de som drabbas av något förstå och vet vilka de är. Detta har länge varit en central mening i mitt bloggand; det man säger till andra att de ska göra måste man själv göra. *

Numera förstår jag hur fel det är att tänka så. Jag bedömer medmänniskan med hjälp av en måttstock som är omöjlig att leva upp till och jag utgår ifrån den jag trodde mig vara. Med andra ord; jag är en person som är full av krav på andra som jag inte själv lever upp till. Vad är jag då? En hycklare!

För det mesta så kräver jag dessutom i det långa loppet något tillbaka när jag ger. Det är inte kärlek, men nu ska jag inte förklara varför jag har så lite verklig kärlek att ge - det har jag skrivet om förut, men det skulle kunna vara på sin plast att berätta här.

Det som däremot platsar in är insikten om att jag måste gå till mig själv för att hitta kärleken – den kan jag inte hitta utanför.

Fotot "vittnar" om att jag inte kan finna kärleken hos någon annan. Den finns inom mig, men när jag gjort det då kommer jag att upptäcka att den finns överallt. Foto: LT Kungsträdgården 2010

* Temat finns också i inlägget "Ren och skär egoism", men här går jag ett steg längre i mina slutsatser - jag har utvecklats sedan den 2 oktober.

Jag tillhör inget fack!

.

Bilden som togs i sommars får illustrera texten nedan. Jag kan numera se saker och ting från ovan – gå runt berget och försöka förstå hur andra tänker. Foto: LT Kåseberga 2010.

Förr placerade jag människor i ett fack, men det är också ett utmärkande drag hos (andra) hela mänskligheten. 

Varför det är så kan diskuteras, men jag tror att det beror på att vi inte utvecklas samtidigt. Vissa utvecklas inte alls och tycker en sak hela livet därför att de inte varit i någon annan situation än den de är vana vid. Många bedömer andra utifrån sin egen livssituation.

Andra har däremot fått göra det som jag fått göra. Ibland betyder det att det jag en gång var för är jag idag emot. När jag möter unga som vill göra något som jag gjort och då hamrar jag därför i en märklig situation.

Det kan till och med hända att jag av vissa personer placeras bland de som av olika ideologiska skäl är emot något trots att jag inte hör hemma där. Jag hör inte hemma någon stans där det går att placera mig enligt de ideologiska modeller som alla talar om. Det jag försöker göra är att hitta det som fungerar, men det är inte lätt eftersom alla måste göra sina egna erfarenheter.

Jag blir för dem med andra ord ett hinder i utvecklingen därför att man kan inte förverkliga sig själv. En dag kommer även de att hamna i min situation och då förstår den absurda världen, men inte alla. En viss grupp förstår inget ting eftersom de inte upplever saker och ting som jag gör det.

Detta är inget som jag kan göra något åt. Därför uppmanar jag andra även om det är svårt att försöka lyssnar på andra och försöka förstå att alla i grunden vill väl.

Att förstås innebära till och med att även den som är rik och har pengar söker svar på frågan om “vem är jag” och “varför finns det så lite kärlek i världen”. 

Så kan det vara för inners inne vet alla och envar att på slutet så får man inte ta med sina saker i himmelen.

Vad ska man skylla på?

.

Vem mannen är vet jag inte, men jag såg bilden i min mors fotoalbum (hon var anställd som chaufför vid P4 i Skövde). Den lilla mustagen avslöjar sympatier med en viss diktator. Däremot vet jag med säkerhet att det är ifrån P4 rekryterades soldater till SS.

Att tänka som jag gjorde i förra blogginlägget är gott, men att verkligen känna att det är så de undrar jag hur många som gör? Det gör inte jag, men en dag kommer jag kanske att känna att det är så?

Vad det kan beror på vet jag inte, men det jag vet är att min mor inte heller kände sig äskad av någon. Det var bl.a. därför som hon inte var närvarande under uppväxtåren.

Dessutom lämnade hon mig ofta på landet hos mormor och morfar. Så blev det när hon "tvingades" delta i de stora manöverana på 1950-talet, men ibland fick också jag följa med.

Särskilt minns jag tanksen som dök upp "utanför" fönstret där vi bodde utanför Skövde. De kändes oövervinnliga och att som jag bli döpt i en kyrka som ligger vid ett övningsfält för stridsvagn är något alldeles speciellt.

Det var också spännande att få följa med när militären övade. Spännande inte bara därför att jag fick bevittna hur vuxna leker krig utan att jag var tvungen att gömma mig när någon soldat såg ett befäl. Det var förbudet att ta med barn, men alla meniga deltog i kurragömma leken.

Bortsett ifrån det som ev. skulle kunnat påverka mig negativt så tror jag ändå att man är den man är. Jag är en person som har självironi (annalerna) och idag tar jag livet med en klackspark. Trots att min roll i livets teater är på blodigt allvar.

Det är skräck och rädsla som drivet mig dit och för att stå ut med eländet måste jag se det komiska i tillvaron. Nu har jag sett bakom kulisserna och förstått att de flesta människor är rädda, osäker och de vet sällan vad de pratar om. Då utgår jag inte bara från mig utan det jag dagligen möter i kontakten med andra.

Men jag är inte säker på hur blodigt det är eftersom jag som barn (se kommentar) lekte krig bland riktiga militärer. Då visste jag inte om det som hände var på allvar eller på lossas. Fast det är inte helt sant. Jag viset att det vara lösa skott de sköt med.

Livet är meningslöst?

Sökandet efter svaret på frågan om; vem är jag känns å enda sidan tråkigt, men å andra sidan fantastiskt. 

När jag hittade svaret kom jag underfund med att jag har olika personligheter beroende på vem jag träffar. När jag hittade meningen med livet förstod jag att det inte finns någon mening - den är olika beroende vem som frågar och när jag trodde mig veta allt då förstod jag att jag inget visste.

Trots detta så är vi alla är i grund och botten älskade. Hur är det möjligt?

Om jag var kristen, vilket jag inte är då skulle jag kunna svara att Gud älskar alla oavsett vad man gjort eller vem man är. Jag tror att det är sant. Så borde det vara i alla fall vara, men det ifrågasätts av de flesta - även den som tror på syndernas förlåtelse.

För att förstå måste man gå till botten med mänsklighetens existens och ställa ytligare frågor, men de ska jag återkomma till.

Innan jag reder ut detta delikata ämne (för min egen skull) tänker jag säga att livet är alltså lika meningslöst som jag trodde att det var när jag skrev min första uppsatts om "Konsten att bli något stort", men det kan också vara fantastiskt.

Ren och skär egoism

Den enögda grodan som räddats av livbojen är en sinnebild som talar för sig själv. Det är så jag känner mig efter att jag "hittat mig själv" dvs. trots mörkret finns det hopp (ljus). Foto: LT Skeppsholmen september 2010.

När jag skriver blogg handlar det inte längre om att nå andra med det jag tror mig veta eller vad jag har kommit fram till. Det handlar om att hitta "sanningen" om mig själv. Om någon sedan har nytta av att läsa det jag skriver så är det upp till vara och en. Jag skulle inte orka läsa vad andra skrivit om det inte var väldigt spännande och ger mig något utöver det vanliga.

Därför så förkommer meningen att "hitta sig själv" ofta i det jag kastar upp i mina annaler. Det beror bl.a. på att någon sagt att det är viktigt, men numera raljeras det över detta därför att om vissa skulle hitta sig själva då skulle de tvingas sluta med det som det håller på med. 

Så är det inte alltid. Oftast handlar det om att bli medveten och det har jag blivit.

Det finns fler orsaker till varför begreppet "hitta sig själv" är ifrågasatt. Dels så spelar vi olika roller i livets teater och dels så vad händer om teatern bli en förställning på blodigt allvar?

Faktum är att det är i kris som du verkligen testats och det jag då funnit om mig själv är inte något jag är stol över. Fast egentligen vet jag inte det för jag har inte och vill inte vara med om något som skulle ta fram monstret inom mig.

Härmed faller bloggandet platt till marken om jag ska vara riktigt ärlig och jag känner mig ibland som en präst som i kyrkan predikar kärlek och försoning, men vid köksbordet pratar han om att slå folk på käften. Så varför skriva en massa om sådant som bara är en stor lögn om vem jag är?

Så kan det gå och därför ska jag sluta skriva om det som inte är sant. Sådan är jag och det kan vara ett plus trotts ett eventuellt mörker i kristider. Jag vill att det jag skriver håller i praktiken och jag vill framför allt inte proppa i andra en massa lögner om den goda människan som inte finns eller finns, men nu kommer paradoxen.

Denna slutsatt betyder inte att jag tänker sluta finna (söka) svaren inom mig, vara närvande i stunden och betrakta det inre syftet som något oviktigt. Andlighet vill jag ha därför att det får mig att må bättre och i slutändan kan det vara en förberedelse inför ett annat liv.

Allt detta gör jag av ren och skär egoism.