Jag tycker inte om människor som predikar kärlek och samförstånd, men som när de möter motgångar pratar om att använda våld. Det är inte bara jag som kallar dem hycklare, men det är inte säkert att de är det. De vet kanske inte vilka de därför att de inte blivet prövade. Vad man säger är en sak och vad man göra är en annat, allt annat är bara ord.
Min slutsatt är därför att bara de som drabbas av något förstå och vet vilka de är. Detta har länge varit en central mening i mitt bloggand; det man säger till andra att de ska göra måste man själv göra. *
Numera förstår jag hur fel det är att tänka så. Jag bedömer medmänniskan med hjälp av en måttstock som är omöjlig att leva upp till och jag utgår ifrån den jag trodde mig vara. Med andra ord; jag är en person som är full av krav på andra som jag inte själv lever upp till. Vad är jag då? En hycklare!
För det mesta så kräver jag dessutom i det långa loppet något tillbaka när jag ger. Det är inte kärlek, men nu ska jag inte förklara varför jag har så lite verklig kärlek att ge - det har jag skrivet om förut, men det skulle kunna vara på sin plast att berätta här.
Det som däremot platsar in är insikten om att jag måste gå till mig själv för att hitta kärleken – den kan jag inte hitta utanför.
Fotot "vittnar" om att jag inte kan finna kärleken hos någon annan. Den finns inom mig, men när jag gjort det då kommer jag att upptäcka att den finns överallt. Foto: LT Kungsträdgården 2010
* Temat finns också i inlägget "Ren och skär egoism", men här går jag ett steg längre i mina slutsatser - jag har utvecklats sedan den 2 oktober.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar