Sökandet efter svaret på frågan om; vem är jag känns å enda sidan tråkigt, men å andra sidan fantastiskt.
När jag hittade svaret kom jag underfund med att jag har olika personligheter beroende på vem jag träffar. När jag hittade meningen med livet förstod jag att det inte finns någon mening - den är olika beroende vem som frågar och när jag trodde mig veta allt då förstod jag att jag inget visste.
Trots detta så är vi alla är i grund och botten älskade. Hur är det möjligt?
Om jag var kristen, vilket jag inte är då skulle jag kunna svara att Gud älskar alla oavsett vad man gjort eller vem man är. Jag tror att det är sant. Så borde det vara i alla fall vara, men det ifrågasätts av de flesta - även den som tror på syndernas förlåtelse.
För att förstå måste man gå till botten med mänsklighetens existens och ställa ytligare frågor, men de ska jag återkomma till.
Innan jag reder ut detta delikata ämne (för min egen skull) tänker jag säga att livet är alltså lika meningslöst som jag trodde att det var när jag skrev min första uppsatts om "Konsten att bli något stort", men det kan också vara fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar