Vi är olika själar!

"Vi är olika själar" säger de som förstår sig på det där med andlighet. Därför tror inte jag att det går att ändra på mig. Vi är dom vi är från första början.
   När jag skrev detta förstod jag också att ämnet är för komplicerat att reda ut här därför bestämde jag mig att sluta att blogga.
   "Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves!" skulle det också kunna stå, men det är allt för nedsättande om mig själv.
   Eventuellt sorgsna läsare hänvisar jag (det finns några har jag sett) i stället genom forumet som jag kallar “Vardagsfilosofin för klentrogna.”
   Men frågan är om jag orkar kasta upp mina teser där? Det återstår att se. Avgörande är om jag har något att komma med som alla inte reda vet.
   Tveksamt eftersom jag förstår att de som skriver oftast är okunnig och vill därför reda ut saker för egen del. Att vissa sedan ger ut skräpet i bokform beror på att de vill tjäna en slant på eländet.
   Eftersom jag inte är någon affärsman som vill för folk bakom ljuset så gäller mitt motto i fortsättningen : "De dumma talar, de kloka tiger".
   Så tack, om det inte blir något, ni som orkat läsa allt det jag skrivit om själen och om min tvivel på möjligheten att bli en harmonisk och nöjd människa.

Jag måste bestämma mig!

Är det så att allt som händer har en mening eller är det attraktionslagen som styr?

Jag tror på det förstnämnda. Så ser det ut för mig. Hur mycket jag än kämpat för att bli av med mina problem så händer "inget" som ändrat på mig som individ.

Därför är min känslan att olika former av terapi enbart syftar till att sälja en tjänst (vara) på den öppna marknaden. Det gäller för säljaren att påstå att just hans metod är effektivare än andras.

Böcker konsumeras också som smör i ämnet "bli lycklig" och den som skulle vilja tjäna en slant behöver inte vara bra på att luras. Behovet är oändligt.

Så skulle det kunna vara, men jag vet inte om det är sant? Det jag vet är att metoderna fungerar inte på mig.

Ända sedan jag började vandra på min väg mot ett bättre liv för 27 år sedan förstod jag att det som händer har en mening.

De första åren tillfredsställde jag egot, fyrverkeriperioden vill jag kalla den. Då fick jag det jag ville ha, men sedan blev jag girig och ville bara har mer. Den andra perioden ägande jag mig åt att hitta mig själv. Under denna sk. andligaperiod fick jag inte det jag ville utan det jag behövde för att utvecklas, men någon glansperiod har jag inte fått uppleva ännu.

Jag är samma människa som förut och att jag reagerar lika instinktivt på allt det som jag tror ska hända, men inte händer. Med andra ord; jag väljer jag rädslan framför ... Känslor som finns i hjärnbalken hos mig som en djävulens poppuppmeny.

Trots detta så inser jag idag, när jag mår bra vill säga att jag är värd något. Jag en människa med kött och blod och jag har ett människovärde - jag är en fantastisk skapelse. Jag är igen nolla, jag är omtyckt och älskad av mig själv.

Det är inte illa. Därför ser jag fram emot den dagen då jag kan skriva att jag blivit av med mina problem. “Jag gjorde det på mitt sätt” ska jag skriva eftersom det är jag som är profeten.

Men hur man än vänder och vrider på sig så har man ändan bak och därför måste jag erkänna att vägen dit går över avslappning och meditation.

Säkerligen kommer jag snart att få uppleva även denna erfarenhet eftersom det som nu gäller har en mening. Det finns med i mitt liv av en viss orsak och varför det är så ska jag försöka reda ut fram över.

Är någon intresserad av navelskådandet så häng med, men jag bryr mig inte om vilket. Jag skriver för egen del därför att jag vill förstå varför jag är den jag är.

Jag vill vet hur jag gör för att ändra på mig. Vissa menar att vi är olika själar, men om det är orsaken ska jag som sagt återkomma till...

Ingen anklagelse!

Det som jag skrivit tidigare (blogg) är ingen anklagas utan jag bara konstaterar fakta. Alltså faktum kvarstår; det kan var så illa att vi inte kan ändra på oss därför att det är inte möjligt förrän en nya art uppstått.

Det jag talar om är evolutionen, men och det är viktigt; evolutionen fungera när vi "önskar" något annat än det vi är för tillfället.

Så har det varit med alla nya arters uppkomst och därför ska vi inte sluta med att försöka förändra det primitiva inom oss. Det som vi inte behöver längre, men vi måste också bli medvetna om att det är svårt att inte reagerar primitiv i vissa situationer.

Så är det inte för alla. Forskarna har hittat nya gener hos vissa individer och det känns hoppfullt. Då behöver det kanske inte dröja tusentals år innan det som vi vill ska hända händer.

Vad vill jag säga med allt detta resonemang? Jo, det är lätt att slänga ur sig ett citat om olika levnadsregler, men att lev upp till dem det är en helt annan sak.

För de festa är orden bara svarta bokstäver skrivna på ett papper eller i en dator och de betyder ingenting. Det är vad du gör som betyder något och det berättar om vem du verkligen är.

Min nya identitet hämtar jag därför ur sagan om Nalle Puh. Vem jag är i den föreställningen vill jag inte avslöjar därför att jag skäms och rollen är inte särskilt klädsam.

Fast jag har i alla fall knorr på svansen och det tycker många är gulligt och sött. Jag är en riktig kelgris med andra ord.

Kan jag bli en bättre människa?

I terapeutiskt syfte har jag sedan 2006 skrivit 204 boksidor blogg om min andliga utveckling. Vad har jag då kommit fram till?

Det viktigaste (grunden) är att jag har lärt mig skilja mellan teori och praktik. Det vill säga att det jag säger är en sak och det jag gör är en annan.

Trots att jag under uppväxten förstod att bokläsande människor ofta lever i en skyddad värld var det inte helt klart för mig förrän jag kom upp i den övre medelåldern. Vad det beror på kan diskuteras, men när det blir kris i familjen (skilsmässa) då reagerar man på samma sätt som alla andra.

Den som insett detta kan se sig själv utifrån, men de flesta förnekar att de kan reagera "naturligt" därför att det anses var fult att bli arg och vilja klippa till någon av hämndbegär.

Därför kan litteraturen vara ett kamouflage för att dölja vem man är. Vissa förtränger vad man gjort därför att den som läser böcker står över alla andra. Istället skapar tystnaden syndabockar därför att man lossas som om ingenting har hänt.

Med andra ord; den som har mod att stå för den man är blir en skitstövel som svärtas ner och hånas. Men när de som är tysta tillslut blir avslöjade säger de; "Ja, jag är en dålig människa!" Vilket berättar hur man sett på den saken.

Jag menar att det man måste göra är att stå för den man är. Dessutom måste vi inse att man kan bara få en bättre värld om vi önskar bli bättre människor.

Vad håller jag på med?

Många politiska vänner från förr undrar säkert vad jag håller på med och det förstår jag? * Det jag gör är det jag borde gjort 1968. Var jag med då? Nej, men 1971-83 stod jag på barrikaderna.

På den tiden fanns det några kloka individer som sa att man måste börja med sig själv om man ska förändra välden och det är detta jag försöker förverkliga. Se om det fungera i prakten och inte bara i teorin.

I den lilla kretsen av vänstermänniskor som jag umgicks med då det begav sig pekade man finger åt sådant trams, men inte nog med det. Ord som "terapi" eller "psykologi" ansågs vara dyvatten. Medlemmarna skulle härdas till stål i kampen och framför allt fick de inte vara några mesar som hade problem.

Jag var en udda typ som hängav mig åt Willhelm Reich. Inom rörelser var jag nog inte ensam om att förstå vad en förträngd sexualitet kan leda till (otrohet), men så levde jag vid den här tidpunkten i det avseendet i ett torftigt förhållande.

Jan Myrdals munkliv var förebilden, men det jag verkligen ville ha var något helt annat. Jag ville ha det som Artur Lundqvist och Maria Wine hade, men det vågade jag inte berätta för min panter. Det skulle hon inte gått med på och skilja sig det var en helt främmande tanke.

Jag skulle aldrig hitta någon ny. Inte jag, jag var inte tillräkneligt attraktiv. Så upplevde jag det, men det var inte sant. Förhållandet var det motsatta. Att jag tänkte så berodde på att jag hade dålig självkänsla.

Förnekandet av individens karaktärsegenskaper var av nödvändighet. Hade inte vissa medlemmar gjord det då hade ingen kunnat göra karriär inom kultursektorn. Listan skulle bli lång om jag räknade upp alla de som blottat sig i all sin ynkedom.

Idag verkar det som behovet av att synas och höras är en sjukdom. Vissa kallar det narcissism, men jag tänker i andra banor.

Hur det än är med den saken så skulle inte dessa herrar erkänna att man måste berätta vilken skitstövel man själv är innan man ger sig på andra. Resultatet av ett sådant handlade leder fram till en enda sak och det är; att man ser bara andras fel och inte sina egna.

I det Svart skiffret har jag därför försökt göra en kritisk granskning av vem jag är och där framgår det att Sam (jag) är det stora problemet. Det bjuder jag på även om man alltid är två i ett möte.

Förstår man inte det då har man inte kommit särskilt långt i sin utveckling.

Jag medger att det blir inga pengar, priser i Blå Hallen eller hedersbetygelser av detta sätt att tänka, men det är något att ta med sig i vardagen. Det är något som håller om man vill må bättre och inte låta det patologiska egot styra allt man gör.

__________________
* Vänner är ett vitt begrep och jag delar in dem i tre grupper. Nära, bekanta och begränsade. Vilken kategori jag talar om här har jag inte bestämt ännu, men jag lutar åt bekanta.

Lögner och manipulationer

Varför ljuger jag? Det är en fråga som jag ställt mig efter att jag läst inledningen, en teoretiskt utgivning i bokform av bloggen Leos Annaler 2006-2011.

Jag skrev: “… jag förstått att om man fokuserar på det negativa då växer det, men gör jag det omvända då blir det till en blomma som växer ur komposten.”

För mig är det tvärtom. Därför ska det inte stå som det gör. Istället ska det stå "...om jag fokuserar på det negativa då växer det positiva."

Faktiskt så är det mitt sätt att förstå hur lyckligt lottad jag är. Först då kan jag vakna på morgonen utan att känna skuld när jag tänker “Ännu en dag i det jordiska helvetet!”. Det är då som det positiva växer och blir till en blomma.

Så är det inte för alla, men så är det för mig rätt ofta. Det är ett sätt att stå ut med tillvaron. Jag har under lång tid provat det andra sättet och jag kan konstatera att det inte fungerar.

Det som fungerar däremot är när jag vaknar på morgon och känner att nu händer det något fantastisk. Hur förklara jag detta? Det går inte, men så är det. Man kan leva med båda känslorna.

Många dras lätt med i den allmänna positivismen och tror att livet är underbart, men så är det inte för alla. Livet handlar om att stå ut med lidandet. Stå ut med känslan att vara hatad av alla, övergiven ända in i benmärgen och känna att man inte ens är värd smutsen under de framgångsrika skor.

Ibland undrar jag vem som har mest mörker inom sig? Ljuger även de som propagerar för positivt tänkande? Det skulle inte förvåna mig. Av erfarenhet vet jag att det är så. Jag känner (kände) i alla fall en sådan person. Det hon försökte göra var att trolla bort sina problem genom att alltid prata om att man måste leva i ljuset.

Det är en konst att stå ut med livet, men när jag lärt mig den konsten då har jag kommit en bit i på vägen mot att bli en mera harmonisk människa. Om jag någonsin blir det? Därför låter jag mig inte duperas av nån som tjänar på att låta mig att tro på saker som bara tillfredsställer de självutnämnda profeterna.

Jag är min egen profet! Det betyder att jag måste finna sanningen om vad som gäller för mig!

De kan jag bara göra genom att jag vänder mig inåt. Meditation är en möjlighet. Faktiskt så furnerar det för mig och det gör att jag mår bättre, visserligen tillfälligt, men det ger en viss lindring för själen i stunden.

NU GÖR JAG DET!

En inledning?

Det jag skrivit i min blogg är ett lysande exempel på en själs utvecklingshistoria från 2006-2009. Om jag skulle ge ut det i bokform skulle inledningen se ut som det som följer:

"Vad skull passa bättre än att inleda med några ord ur mitt första blogginlägg och sedan tillägga med ett utdrag ur den sista?

Därför skriver jag först att bara den som kan läsa mellan raderna har förstått att annalerna varit intressant för de som tycker att munnen är ett rövhål. Det vill säga; det är inte det man stoppar in som är orent utan det som kommer ut (Tomas evangeliet).

Men så illa är det inte eftersom det finns säkert de som är nöjda när jag krälar i mitt eget stoff, men detta insåg jag redan när jag skapade denna blogg. Leos Annaler är resultatet av en vidrig uppgörelse med mitt förflutna som påbörjades redan 1985.

Sen dessa har det inte hänt så mycket. I ord kan jag formulera mig och yttra mig i frågor som rör det adliga, men när jag drabbas av något negativ då reagerar jag med panik och rädslan över katastrofen som ruvar inom mig som vanligt.

Detta kallas PTSD.[1]

Trots det inser jag att det ändå hänt saker som är mycket positiva. Det jag då tänker på är att när jag började blogga förstod jag inte vem jag var, men jag anade att något var fel när jag skylde på andra för alla misslyckanden. Idag använder jag inte det ordet utan kallar det för erfarenheter

Jag fattade inte att det som blivit fel var något som jag själv skapat, men jag kände på mig att allt jag varit med om hade en mening.

Därför låter det inte så konstigt när jag skriver att det jag insett är något gott för att inte säga fantastiskt kommer att hända.

Viktigast av alt är att jag förstått att man ska älska sig själv för den man ÄR och inte för vad man gjort och gör

Sist, men inte minst så har jag förstått att om man fokuserar på det negativa då växer det, men gör jag det omvända då blir det till en blomma som växer ur komposten.

Det som varit syftet med allt detta skrivande.

Leo

Den 8 sep 2011"

---

[1] Människor som har upplevt en mycket skrämmande eller potentiellt farlig situation kan efter händelsen utveckla ett syndrom som kallas för posttraumatisk stress.

Så sant som det är sagt

En gammal man sa en gång: "Det kommer en tid i livet då du söker dej bort från allt det dramatiska och människor som skapar det. Du väljer att omge dej med folk som ler, du glömmer det dåliga och fokuserar på det goda. Så älskar du dom som behandlar dej väl och sänder en bön till dom som inte gör det. Livet är för kort för att vara något annat än lyckligt..."

Så borde det vara, men det är inte alltid som det blir så.

Hur fungerar attraktionslagen?

.Så såg det ut på morgonen samma dag jag "lämnade" (fick sparken) från mitt arbete på HB, men känslan att alt skulle gå åt pipan infriades aldrig. Däremot fungerade tron på att allt som händer har en mening. Foto: LT 1991 Stockholms statsbibliotek.

Jag vet, attraktionslagen fungerar, men fråga är hur!? Den fungerar inte som den beskrivs i populärlitteraturen. Jag menar att det till och med kan vara skadligt för en sån som jag att läsa sådan böcker eftersom jag slutar att tillämpa något som känns svårt när det egentligen är naturligt och lätt.

Vill jag verkligen ha något som jag längtat efter så får jag det oavsett om jag har kunskaper om olika filosofiska aspekter på tillvaron eller inte. Allt handlar om känslan som jag förmedlar. Då spelar det ingen roll om jag tänker att jag inte är värd detta osv. Universum bry sig inte om det, bara det jag inners inne vill.

Mig har det hänt många gånger så jag vet vad jag pratar om. Fast gör jag det? Helt säker kan man inte vara, men jag minns när jag i slutet av 1990-talet mötte en rad synnerligen märkliga kvinnor, men målet var inte en ny och fast relation som jag då trodde på utan det var att kunna leva ensam.*

Faktiskt så längtade jag efter ett eget liv och det visste universum om, men inte jag eller rättare sagt; jag vågade inte tänka den tanken för jag var livrädd för ensamheten. Varje gång jag tänkte så öppnade sig avgrunden under mig.

Det låter inte så konstigt (vanligt bland män), men om jag skulle gå in i detalj om vad som hände så skulle många imponeras av tur-ordningen. Varje gång som jag träffade någon föll det jag önskade på plats dvs. jag fick kunskap om vad jag vill och kunde separera utan att själv ta initiativet.

Det var som ett mirakel hade kommit till mig. Tillslut såg jag separationen som en fantastisk möjlighet. Jag slapp leva i det lilla helvette som jag hamnat i på grund av mina och andras problem.

De finns flera sådana exempel, men det var symbolerna som rädda mig undan desperation. Därför menar jag att tron på tecken är en form av attraktionslag som jag redan tillämpat. Det som vissa självutnämnda profeter försöker göra till vetenskap.

Så här långt handlar allt om vad egot ville ha, men går jag längre och ber även om det själen (harmoni) vill ha och då måste jag i nästa steg vända sig inåt. Jag måste fråga mig vem är jag och vad vill jag verkligen ha.

Det är här som problemen dyker upp för mig. Det jag vill ha är bara de yttre tingen, men jag vet också att när jag fått det så är jag inte nöjd utan jag vill bara ha mera. Därför jag måste börja med det som jag behöver för att utvecklas som människa.

Alla som läser min blogg vet att jag skriver inte för andra utan bara för att reda ut begreppen för mig själv och se vad det är som gäller för mig. Därför säger jag; "Leo ta reda på vad du vill med ditt liv och du ska få det och sedan kan du önska dig andra saker".

Nu får jag se om det fungerar bättre den här gången.

___________

* "...synnerligen märkliga kvinnor,..." låter märkligt, men det var så jag upplevde det. Idag ser jag annorlunda på den saken. Jag möte dem för att jag skulle få veta vem jag var och vad jag ville med mitt liv.

Nu vet jag hur det förhåller sig med lyckan?

Gudahagen i Näsum är Skånes förnämsta fornminne i karaktär och storlek. Här har man offrat till gudarna i hopp om en god skörd och bättre väl-stånd. Foto: LT 2011. Näsum Skåne.

Nu vet jag hur det förhåller sig med saligheten. Man måste tror att det ska bli så som man önskar och att även den som har mörker inom sig kan bli lycklig. Allt annat är skitprat.

Det jag gjort tidigare är en tolkning av attraktionslagen efter mitt eget lynne. Därför tog jag också bort alt det negativa som jag skrivit i bloggen i ämnet attraktion.

Dessutom var jag inte helt sann. Jag vet att det finns saker som hindar mig från att bli bekymmersfri och jag ska inte skylla på andra om det inte blir som jag vill.

Jag ska inte heller bry mig så mycket om vad det står i de böcker som publicerats om ett liv i harmoni. Var och en måste gå sin egen väg till insikt.

I fortsättningen tar jag bara till mig det som jag har nytta av. Det som fungerar behåller jag och berättar om i annalerna om det har något värde vill säga.

Vända på steken i Molières tappning

Med anledning av det som jag skrivit förut så vill jag analysera mitt förra blogginlägg och dela upp det i sina beståndsdelar. Jag vill framför allt försöka förstå hur den lyckliga människan tänker om det jag vräkt ur mig om dem och deras så omhuldade teser.

För det första måste jag, för att bli lycklig överge misantropen (en kär vän inom mig) och därmed lägga uppfattningen om att världen är ond eftersom den bygger på en stor lögn på hyllan? Det vill säga att alla är inställsamma, hycklande och ytterst handlar det om att tjäna pengar på allt och alla.

Denna min uppfattning måste jag, som alla andra gör sopa den under mattan eftersom det är en del av det mörker som hindrar mig från att få det jag vill ha. Jag måste se vad gott mänskligheten åstadkommit trots att alla tjänar som ljuger.

Vad betyder det? Som jag uppfattar det så ska jag acceptera och se ljust i hycklande. Jag måste också sluta moralisera.

För det andra så är det tydligt att det jag skriver på min blogg är ren och skär negativism och mellan raderna syns det att jag inte vill ha mina önskningar uppfyllda. Jag vill kräla i mitt eget stoft, jag vill inte heller bli lycklig för jag är inte värd något annat. Så tro jag att de som tillhör den "nya" rörelsen ser på mig och det jag orerar om.

Då är det inte konstigt att de menar att jag inte kommer att få det jag länkar efter.

Inom mig finns alltså förklaring till varför inget händer. Är det kärleksfullt att tänka så att det jag vill ha det vill jag inte ha för jag är en förtappad själ? Jag frågar mig också om det är generöst att bara delar med sig till alla de som redan är lyckliga, vi andra ska vi leva i Dantens inferno på grund av att vi är som vi är?

Varför inte vända på steken. Kan vara så att det är predikanterna som ska vara ärliga, sluta söka lyckan i det som är materiellt (tjäna pengar) och vad mer man kan jag säga om dem om man vill vara kritisk?

Jo, att jag inte tro på dem, jag har lika mycket rätt till lyckan som alla andra även om jag valt min egen väg att nå dit.

Varför kan vissa inte sluta att missionera och låta var och en komma fram till det som passar dem bäst? Beror det på att det är någon som tjänar på det? Skriver du en bok som blir en bästsäljare då är du försörjd resten av livet. Var det misantropen inom mig som sa allt detta? Ja, och honom kommer igen undan. Det är alltings bak-sida.

I Molières tappning är han en komisk och tragisk figur, men till slut fick han gifta sig med kungens dotter, med andra ord; han fick det alla önskade sig, men tackade ändå nej.

Det är hit jag vill komma i min analys. Även den mest förstockade idioten, som jag och misantropen har rätt att bli lyckliga och få det vi önskar oss. Varför är detta förunnat bara de som har förutsättningar att bli lyckliga?

Jag förstår inte!?

Vad har hänt sedan jag bestämde mig för att tänka på min lyckliga framtid? Inget, förutom att jag har läst ytterligare en bok i ämnet attraktionslagen, men jag säger inte som många gör att den är fantastisk. Jag har frågetecken och jag tycker inte att den talar till mig som jag ville att den skulle göra.

Författarna påstår att om jag tänker negativt (önskningar) då får jag det jag inte villa ha, men tänker jag positivt får jag det jag vill ha. Komplicerat? Nej, verkligen inte, men om det fungerar så för de som skrivit boken så är det inte så för mig. Jag måste tänka tvärtom för att få det jag vill ha.

Därför lever jag, inför olika händelser i panik, skräck och rädsla, men när alt det jag oroat mig för gått bra då är jag i paradiset.

Enligt läran om attraktionslagen är det inte bara mitt liv ett litet helvete utan jag har levt för länge i mörker och ångest och kommer därför inte få det som jag verkligen önskar. Som tur är så förklara profeten Abraham (bokens huvudperson) senare att jag ändå får det jag behöver, men inte det jag vill ha.

Man måste nämligen veta vad man vill ha och vet man inte det då ligger man som sagt risigt till. Jag vet vad jag vill ha, men får ändå nöja mig med smulorna från de framgångsrika och lyckligt lottades bord.

När man säger som de gör i mitten av boken frågar jag mig varför? Är det ett reklamtricks? Problem med Abrahams lärjungar är att de "snott" grundidén från "Samtal-med-gudböckerna", men Walsch menar inte att människor som har mycket negativism inom sig inte skulle få sina önskningar uppfyllda.

Därför frågar jag mig om det verkligen är så att människor med stora problem är uteslutna ur gemenskapen om att bli lyckliga? Faktiskt så verkar det så, men eftersom jag tillhör den grupp som har mycket mörker inom mig så har jag en reservation - jag tolkar självklart författarnas intentioner negativt.

Men hur ska jag då tolka innehållet? Naturligtvis är det inte så illa, som jag kastat ur mig utan jag förstår att författarna och profeten vill komma fram till en mycket viktig synpunkt. Det vill säga; hur hittar vi de verktyg som vi måste använda för att vi ska få det vi behöver och bli lyckliga.

I mitt fall blir det mycket komplicerat eftersom det jag önskar är det som tillfredsställer egot och det gör ingen lycklig. Egot vill nämligen bara ha mer och mer.

Nu låter det som jag nedvärdera mig själv. Det gör jag också för jag vet inners inne att de som predikat för mig om andlighetens fantastiska möjligheter själva är lika intresserade av egot som jag är. Det vill tjäna mycket pengar, så de kan betala sina skulder och vissa vill bli enormt rika. I den här välden finns det nämligen inga gränser. Gränserna hindra oss från det vi vill ha:

"Universum är oändligt frikostig, allt det du av hela ditt hjärta önskar ska komma till dig"

Så heter det om jag ska citera en för mig okänd profet inom denna rörelse.

Vad menar jag? Ja menar att man förlorar i trovärdighet om man inte lever som man lär ut. Enligt författarna är mitt sätt att tänka det stora hindret, det är det som gör att jag inte når det mål jag satt upp om att blir rik trygg och lycklig. Är det dags att tänka om?

Kanske de trots allt har rätt. Jag lägger krokben för mig själv och jag måste göra upp med misantropen inom mig. Han som ser baksidan och sällan framsidan. Fast numera är det den mänskliga komedin som intressera mig/honom och det tycker jag är positivt.

Nu ringer det en klocka!

.
Jag vet inte om det är sant, men jag har hört att massmördare har ofta ett nära (sjukligt) förhållande till sina mammor. Kan det vara skammen (mammagrisen) som fått Anders att agerar, vilja bli en "riktig" (okänslig robot) man. Foto: Anders Behring Breivik till vänster. Hosted@ BestGore.com.

Igår, klockan 15.20 stod jag på gården utanför huset. Jag såg in i rabatterna. Rosorna var blodröda och de vita pionerna lyste rena som nysnö. Plötsligt hörde jag en ringklocka. Det var ett märkligt ljud, en gammaldags signal. Det var inte på mobilen för jag har inte någon sådan ringning installerad.

Varifrån ljudet kom förstod jag inte, men när jag satte på tv:en hörde jag senare ett liknande ljud, men det var från Oslo. En butiksägare som fått sina fönster krossade efter bombdådet nära Karl-Johan berättade om sina upplevelser.

Detta var minst sagt en märklig upplevelse och jag kan inte förklara varifrån ljudet kom. Det fans nämligen inga nyheter att rapportera då jag betraktade Guds natur – först tio minuter senare var media informerade.

Nu sprider sig skräck och panik och många pratar om “vi” och “dom “ dvs. Breivik och hans gelikar. Så är vi tillbaks i det primitiva tänkandet, men vad tänker man på när man är livrädd? Jag vet vad jag tänker och jag vet att rädsla föder hat, men vet innerst inne att jag tillhör pratkvarnarna.

Därför säger jag att rädslan för att muslimerna ska ta över är minst sagt obefogad. Den dagen det är aktuellt, om det någonsin blir så då är de flesta invandrare assimilerade och vi kan bara skilja dem till det yttre, ifrån den nordiska urbefolkningen.

Till alla er som odlar det lilla hatet i tysthet vill jag bara säga att om ni inte vill bli betraktade av mig och många, många andra som ett missfoster som spridit skräck och rädsla måste ni ta tag i eran egen fruktan.

Det är skräcken som gör er hatiska och hämndlystna och för att motbevisa detta vill ni bli bestialiska mördare, men egentligen är ni ur ett historiskt perspektiv fega ynkryggar och rädda råttor.

Betänkt detta för det är så den övriga mänskligheten kommer att se på er om ni fortsätter att äntra scenen med fler bomber. Det val ni gör berättar nämligen vilka ni är och sedan spelar det ingen roll vad man tänker.

Tanken är fri, men det är inget fel att visa feghet och rädsla, rädda det är vi alla och de som inte visste det förut så är tron på Gud det samma som kärlek.

Feghet är enligt min uppfattning tecken på styrka även om man blir hånad för att man är en mjukis eller mammagris. Jag vet inte om det är sant, men jag har hört att massmördare har ofta ett nära (sjukligt) förhållande till sina mammor.

Kan det vara skammen (mammagrisen) som fick Anders att agerar, vilja bli "riktig" (okänslig robot) man eller har jag fel? I så fall har vi en förklaring till detta som drabbat våra norska grannar.

Mitt tänk-ande!

Det som jag skrev sist är tänkvärt. Jag påstod att allt som jag tänker manifesteras i mitt liv, men är det sant?

Jag tänker ofta på att jag inte vill vara fattig, inte vara olycklig utan fullständigt harmonisk. Resultatet är att jag bor i en etta, är skuldsatt upp över öronen och jag kämpar “förtvivlat” för att må bra.

Orsaken lär enligt uttolkarna av attraktionslagen vara att jag ofta täkter att jag INTE vill vara allt detta. Universum hör inte ordet “inte” och därför låter det som jag säger att jag vill vara fattig, olycklig och...

Därför ska jag nu testa tesen med att säga: JAG ÄR RIK. JAG ÄR TRYGG OCH JAG ÄR GLAD.

Spännande och se hur det går eller hur?

Jag fann tillslut det jag sökte!

.
Fotot är från en meditativ plats som jag ofta besöker för att få ro i själen. Dit behöver jag inte gå så ofta numera. Foto: LT 2009 Djurgården.

Tillslut fann jag meningen med livet eller rättare sagt det verktyg jag behöver för att gå vidare. Ett sådant verktyg heter attraktionslagen.

Enligt den lagen finns det i praktiken inget universum utan bara ett medvetande och att medvetandet i själva verket formar just det som det uppfattar. Du skapar inte bara ditt liv med dina tankar, utan dina tankar bidrar också på ett kraftfullt sätt att skapa världen.

Min egen uppfattning är den motsatta, men jag kan har fel eller rättare sagt även om jag är negativ så kommer det jag behöver till mig när det är moget.

Ett råd som jag fått är att jag inte ska anstränga mig. Först då kan jag frigöra mig från den tankebaserade föreställningsvärld som jag skapat.

Jag ska återkomma till detta och berätta om hur mina tankar fungerar i universum och hur jag tror att det går till. En sak är jag säker på och det är att det jag tänker det manifesteras, men inte allt eller har jag fel.

Lovsång till andligheten

Jag tänker och tänker och snart har jag tänkt färdigt. Hittar jag då den vises sten? Den har inget med materia att göra anser jag. Det är något som finns inom oss, men vägen dit är full med fallgropar. Foto: LT Humlegården 2010

Om jag inte kan leva upp till det jag predikar för andra då anser jag att det är lika med att säga en sak och göra en annan. Det hindra naturligtvis inte vissa från att göra det ändå.

Så upplevde jag det då jag skrev om Kamprad. Jag klarar inte själv av att leva upp till den höga moral jag ställde på honom.

En gång i tiden var jag också med i ett parti som hade en kritiserad frontfigur. Visserligen var många medlemmar arga på honom och i min studiecirkel stod med stora bokstäver under ett foto av Stalin "KRITIK".

I klartext betydde det att han hade brister, men han var ändå en stor ledare historiskt sett. Däremot ansåg partiet att Sovjet utvecklat till en diktatur och imperialistisk stormakt.

Okritiskt hyllade vi däremot Mau-Tse Tung och detta tycker jag inte är lika dåligt som att hylla Hitler, men det är snubblande nära.

Det förtryck som drabbade folket under kultur revolutionen är kränkande, skamligt och förnedrande för en man som talade om att inte tvinga någon att göra något mot sin vilja.

Tyvärr hör man sällan någon kritik från media av kända partikamrater som inte gjort avbön utan tvärtom de lever gott på att ha tillhört vänstervågen från mitten av 1900-talet.

Jag vet inte exakt hur mycket Guillou tjänar, men det är långt över 5 miljoner och Aschberg lika så.

Det verkar nästan som de är stolta och det är så man kanske ska se på saken (det är en erfarenhet), men jag skäms. Sån är jag. Därför ska jag sluta att skriva om den yttre verkligheten och inte dras med av det media försöker få oss att ägna oss åt i stället för det som är värt något att känna till.

Framför allt reagerade jag mot att vissa seglar på en räkmacka medan andra sliter som djur för att få något över huvud taget. Det är här som jag avslöjar mig och det berättar om vem jag verkligen är.

Jag är med andra ord avundsjuk vilket tyder på att jag ännu inte insett att det finns något för alla. Om jag lyckats samhälleligt sett då skulle jag inte orkat med den enorma press som det är på de som är framgångsrika. Vi vet att självmordsfrekvensen är hög bland dem när det går utför och egot är helt utan skrupler.

Därför ska jag var nöjd med det jag har och arbeta med det som ger mig tillfredsställelse i livet.

Är jag ute på hal is?

Ankor i en damm används ofta för att illustrera debattklimatet, men vad står änder för? I vissa kulturer talar man om falskhet. Jag tänker att falska det är vi alla lite till mans och kvinns. Även de som hävdar att de inte kan ljuga gör det, med det är omedvetet. Foto: LT Skåne januari 2011.

Mycket dumt har jag hasplat ur mig under åren, men nu slår jag alla tidigare rekord. Därför ska jag sätta punkt för pinsamma uttalanden om Uppdrag gransknings senaste reportage (se detta i YA).

Felet är att jag är lika okunnig som de flesta som yttrat sig, men för den skull anser jag inte att grävande journalister ska tiga om vad de får fram.

Vad jag istället skulle ha gjort är att tänka efter före eftersom jag är ute på hal is. Jag vet nämligen väldigt lite om företagsvärlden och jag vet inget om motiven bakom Kamprads handlade.

Nu när det dåliga samvetet talat ut då är det Kamprads tur, men jag förväntar mig inget svar. Jag förstår hur illa det kan se ut om jag till någon sa en sak och i verkligheten gjort en annan, men det gör mig inte till en sämre människa.

Faktum är att jag då blir mänskligare dvs. någon som försöker lära av erfarenheten så gott det går.

Tänk om det är så att direktörerna inom de stora företagen, som lever i en hård värld tvingas ljuga för att överleva. Då verkar det som granskarna saboterat för dem. Vad vet jag som inte förstår hur de lyckats ljuga så bra när jag trots alla mina ansträngningar försöker vara sann befinner mig längst ner på samhällsstegen?

Bonusar (IKEA) får de värda miljoner och hundras miljarder som de har gömt på banker där igen kommer åt dem. Så mycket pengar kan man inte ens räkna och till råga på allt så får de anställda lastpallar istället för bonusar, men då blir jag lite konfunderad.

Är det sant eller elakt förtal? Om det är sant då känns det som penningbegär av stora mått. Ett företag i IKEAs storleksordning skulle inget vara något utan samhället, de anställda och kunderna stöd.

Föraktar man dem då vänder folk sig emot vad de åstadkommit. I våra ögon, jag räknar mig dit blir de då bara girigbukar bland alla andra snikna VD:ar som roffar åt sig av det överskott som skulle kunna komma företaget till god.

Min enda tröst är att jag andligt sett nått oanade höjder. Jag känner mig nöjd med det jag har och jag bryr inte längre om vad andra gör, men helt säker kan man inte vara. Kanske jag bara säger så för att slippa berätta hur jag verkligen mår för egentligen är jag bara avundsjuk.

Det tycker i alla fall de som är för IKs handlande i affären som heter IKEA.

Ranelid en mobbare?

Ranelid hotar med att knäcka ryggen på alla som ljugit om honom, men vem är det som ljuger? Troligen är det sin egen rygg han bryter när han läser detta. Vad blir det då kvar när han faller ner ifrån himmelen? Collage: LT 2011
 
När jag var ung ville jag skriva, men jag sa det inte öppet därför att det ansågs vara tecken på galenskap.
   Jag var med andra ord en person som brydde sig om vad andra tyckte om mig. Det kan man se i min dagbok och trots att det över anteckningarna finns ett löjets skimmer så vågar jag publicerad det som jag har skrivit där utan att skämmas.
   Om jag inte varit så komplexfylld då hade jag insett att valet av sysselsättning är en pinsam historia. Istället framhärdade jag i mina fel och i hemlighet försökte jag bli bekräftad. Resultatet av detta finns i Leos Annaler från I-VI. Det är därför som jag valt den titeln.
   Till de som inte förstod kan jag förklara detta med att säga att mycket skit har jag producerat genom åren och nu finns även det dokumenterat på nätet. Jag mognade alltså sent.
   Det tog mig 40 år att inse att det var dåligt självförtroende som var mitt problem och därför drömde jag om att bli något stort. Numera vet jag att det är en egenskap som man föds med. Fast det går att förbättra självkänslan om man låter bli att ball-ansera på den styva linan som jag fortfarande valt att göra.
   Men jag inser också att det är få som står för den man verkligen är, men av "Odalbonden" har jag lärt mig tillvarons gåta: Det som är stort det sker inte med buller och bång, det sker tyst. Allt annat är resultatet av bristande tillit och en längtan att bli äskad.
   Det låter som jag i livets teater blivit tilldelad rollen att se med förakt på mig själv, vad jag gjort och även vad andra gör, men jag vill vara som Molière; beskriva det komiska i den tragiska existensen.
Framför allt vill jag se mig själv utifrån, men jag vill inte vara en patetisk gubbjävel som är avundsjuk på alla som lyckats.
   En liten tröst i denna stund av klarsynthet är att jag inte är helt övergiven. Se bara på det självutnämnda snillet Ranelid. Nu försvar han "reviret" och lossas vara kränkt, men ytters är han en businessman. Han tjänar på att inte vara sanna mot sig själv eller publiken.
   Om han, som jag gjort här visar upp sig i all sin ynkedom vad blir det då kvar? Inte så mycket, men jag är stolt över att ha kommit till insikt och öppet vågar berätta vem jag är. Värre är det för den begåvade och fantastiske Ranelid.
   När ball-ogen spricker blir det platt fall eller så går han samma väg som jag fick göra till insikt om människans litenhet eller om man så vill storhet.
   Att komma till insikt det är nämligen stort. Det sker som sagt inte med buller och bång eller med pukor och trumpeter. De sker tyst.

Jag går mot ljusare tider

Nu går jag mot ljusare tider på många sätt och vis. För det första så var det nyss årets kortaste dag och för det andra så har mitt inre mörker nått en vändpunkt.

Jag förstår återigen att allt som händer har en mening (det stora mandala?). Nu kan jag andas ut för jag har hittat orsakerna eller rättare sagt jag har förstått hur det hela började.

Det var medeltidens skriftlärda som gav ångesten ett ansikte, men fult utvecklad blev detta monster inte förrän på 1700-talet. Helvetet som den då skildrades på kyrkväggen liknar familjen (den borgliga) som vid sidan om kungahuset är något vi värnar om trots att den bygger på lögn och hyckleri.

Att sopa saker och ting under mattan blir vardagsmat. I grunden är denna institution en ekonomisk och juridisk uppgörelsen. Ett kontrakt som syftet är att ge barnen trygghet under uppväxtåren.

Jag ser fram emot ett samhälle där det finns olika slags familjerelationer. Idag är särboförhållandet en variant av samlevnad och som har sina fördelar, men det räcker inte långt.

Vissa talar om tre-samheten, men det är inget för mig. Om skulle jag ha två kvinnor då blir det ett herrans liv på feministerna. Däremot anser vissa att det går det alldeles utmärkt om kvinnan har två män, men de som tycker så är kända för att ena stunden fördöma det andra gör och andra stunden gör de själva samma sak.

Med tanke på de första raderna som är motsägelsefull kan man undra vad är det då för mening med att bryta sig loss ur en relation när jag varje gång ända hamrarna i ett nytt fängelse?

Men det är skenbart. Idag har jag andligheten som dragplåster i en distansrelation. Den ger mig inre frid och när ångkokaren håller på att sprängas i bitar lättar jag på trycket genom att söka svaren inom mig.

Det är mycket bättre än att använda alkohol som många gör inom familjens fyra väggar.

Humana koden

Taxichauffören sprutade spolarvätska på mig. Strålen träffade i ansiktet, men han bad inte om ursäkt eller hjälpte mig att badda ögonen med vatten. Jag kunde ha spöat honom, men det gjorde jag inte. Istället väntar jag på den humana koden. Foto: LT 2010.

Jag tror att jag har fått en gåva eller vad ska jag kalla det som händer mig ibland. Om någon t.ex. göra mig illa så får den personen smaka "riset" , men det är inte jag som utför handlingen. Det är någon (något) annan som gör det.

Eftersom jag inte vet vad jag ska kalla fenomenet så skriver jag "humana koden", men det fungerar inte om jag ger tillbaks med samma mynt. Därför måste jag i en konflikt vända på alla stenar och vara hygglig på alla sätt och vis.

Viktigt är också att jag är sann mot mig själv och inte döljer något som avund, hat och svartsjuka. Under en period i livet var jag omedveten om vem jag var och då fans det sådant som pyrde i det undermedvetna.

Jag moraliserade över andra, men gjorde samtidigt samma sak som de som jag nyss fördömt. Det betyder att även jag kan drabbas.

Men om någon trots min oskuld behandlar mig illa då ingriper den sk. humana koden och ställer allt till rätta. Därför behöver inte jag använda våld för att lösa en konflikt. Saker och ting löser sig själv om jag har tålamod att vänta.

Jag medger att det här luktar straff- och skuldtänkande. Det är i så fall något som jag fått med modersmjölken. Förr sa jag ofta att “Det du ger ut får du tillbaka”, men det är ett grovt och allt för vanligt missförstånd av begreppet karma. Men lägger jag till att det som vi gör mot andra och som vi får tillbaks är något som vi ska lära oss av då blir det en annan sak.

På tal om karman så när man samtalar med människor som tror på inkarnationen så menar de att kapitlen i din bok är redan färdigskriven.

Då handlar det inte heller om skuld och straff utan att det som händer oss i detta liv är förutbestämt. Det vi inte lär oss nu det får vi lära oss i nästa liv.

Feghet eller inte feghet

I “mina bekännelser” tjatar jag om att hitta kärleken inom sig. Vilket jag också gjort, men tro det den som vill det finnas mycket att tillägga. Jag är t.ex. en människa som ingriper om nån blir misshandlad. Det är tyvärr en instinkt och det är inget som jag kan göra något åt.

Så skriver jag eftersom jag är trött på att hjälpa andra, på tal om kärlek i denna materialistiska värld där lyckan handlar om att få flest julklappar. Kärleken till medmänniskorna se däremot som en svaghet. Då blir det inte mycket omtanke över till andras väl och ve och bryter man mönstret då är det flummigt.

Jag tror inte heller att de politiker som anser att Sverige ska kriga i Afghanistan skulle våga göra det jag har gjort. De fattar sina beslut i korridorer och bakom skrivbord. Där känner de sig trygga och de behöver inte var rädda.

Vem är då god och vem är ond? Den som hjälper andra genom att sända militärtrupp till ett främmande land eller jag som hjälper människorna på gator och torg som ev. blir misshandlade? Dessutom är jag emot att Sverige blandar sig i ett krig som vi inte startat.

Om det finns ett svar på den frågan då ska jag återkomma till det.

Mer om den yttre verkligheten

Faktum är att alla kan se vem jag är tros att jag bara kommenterat den yttre verklighet några gånger. Så är det med allt som skrivs. Många skulle kalla mig fegis, men andra skulle säga att jag är en god människa.

Mot det senare protesterar jag eftersom alla har en "ond" och en "god" sida. Det beror på vem man möter. Dessutom finns inte heller något som är ont eller gott. Det beror på hur man ser det.

Framför allt är det en sak jag velat säga angående den senaste tidens händelser och det är att jag tycker att Sverige ska värna om sin alliansfrihet.

Är det av feghet? Kanske, men det beror som sagt på hur man ser det. Jag anser att några länder i världen måste vara neutrala. Alla kan inte ta ställning i de krig som pågår och som andra stater startat genom olika försvarsintressen.

Vi får inte glömma att det var USA som byggde (delvis) upp Saddam Husseins enorma armé och även samarbetet med Osama bin Laden var vänskapligt i början. Vi får inte heller glömma att det är efter familjen Bush som vi ska sopar rent och alla de som har oljeintressen i Mellersta Östen.

Skapa syndabockar!

I bland, för att inte säga rätt ofta låter jag mig påverkas av det som händer i den yttre verkligheten. Om det kan man läsa i de två senaste inläggen. Jag har behållit dem eftersom de är bra exempel på detta. De visar att jag inte är någon supermänniska.

Det gick så långt att jag planerade ytterligare ett inlägg. Den skulle handla om att en hög minister som skylde bombdådet på utanförskapet. Därmed skapade han syndabockar.

Jag ville förklara att han inte tog ansvar för det problem som han själv skapat, men vem gör det idag? Skulle någon granska mig med lupp då finns det saker som jag inte står för eller förstår. Fast det finns en skillnad. Jag har oftast inte själv skapa dem.

Nu ser jag fram mot att skriva om helt andra saker. Varför inte om den inre verkligen? Spännande läsning? Ja, det vill jag påstå.

Om sanningen ska fram så är det så att det som jag skrivit i min blogg vänder sig inte till andra utan till bara mig själv. Det är därför jag fortsätter att skriva trots att jag så sällan får några kommentarer.

Jag skriver för att möta den verkligen som förhoppningsvis gör att jag mår bättre. Skulle någon ha nytta av mitt navelskådande så varsågod, men det tror jag inte. Var och en måste gå sin egen väg för att hitta sanningen om vilka det är och vad de vill med sitt liv.

Vem ska man skylla på?

Nu ger jag mig rätten att kommentera den yttre verkligheten. Därför säger jag om våra bombade medborgare följande:

Jag är inte förvånad för nu har det hänt. Frågan var bara när och var det skulle hända i Stockholm. Det som däremot förvånar mig är att så många blev överraskade. Vet inte allmänheten om att Sverige befinner sig i krig?

Det är typiskt i vår tid att ingen tar ansvar för sina handlingar och sen skyller man på andra. Hade politikerna, de som säger sig värna om medborgarnas väl och ve insett detta då hade vi inte haft någon självmordsbombare.

För övrigt tycker jag att vi ska sluta använda oss av vänster och höger skalan. Nästa alla partier är liberaler utom vänsterpartiet. De är möjligen socialdemokrater.

Var ska den som läser detta nu placera mig? Jag har tidigare "pratat" om det lila partiet (förening av blått och rött) i min blogg, men numrera har jag märkt att jag kan vara moderat i en fråga och folkpartist i en annan och socialdemokrat i en tredje.

Just nu håller jag delvis med tre partier i en fråga, men jag vill gå längre än de. Jag vill att Sverige ska ut ur Afghanistan omedelbart. I alla fall innan nästa självmordsbombare sätter sina planer i verket.

Först då kan jag känna mig trygg i väldens tryggaste land om man bortser från de långtradare som far fram som idioter på våra vägar.

Numera gör jag korstecken när jag se dem eftersom vissa kan få för sig att de ska meja ner folk som inte väjer undan. Den som inte tror mig kan läsa om detta på nätet och exemplen är många.

Nyligen blev jag jagade av en galen chaufför utanför Höör. Troligtvis skulle han med färjan i Trelleborg eller Ystad. Han tyckte nog att jag körde för sakta och i en rondell. Långtradaren så nära min bil att han stötte emot stötfångaren där bak.

Tummen upp!

Det skulle vara intressant att få vet hur Wikileaks-gruppen reagerar om nån berättade om deras privata liv. Jag tror eller jag vet att de skulle förneka allt och då vet jag en del om dessa sk. radikaler.

Vem ska jag ta? Jag kan ta Mattias Gardell eller varför inte Mankell. Nej, så roligt ska vi inte ha det därför att det inte finns några helgon, inte ens om du har en fil kand.

Varje gång du pekar finger mot någon så pekar tummen mot dig själv. Är det svårt att försåt? Ja, är man primitiv i sitt tänkande då hejar man antigenen på det blå laget eller det röda oavsett vad de gjort mot andra.

Det är detta som skapar krig – ryktet om fiendes ondska och hyllandet av den egna förträffligheten.

Jag tycker att vi istället ska se till det som förenar och det som är gemensamt. Det som förenar är att alla är rädda och det är de som gör oss farlig och jag är inget undantag.

Meningen med bloggande är borta?

Så tillslut fann jag kärleken inom mig? Jag medger att det inte varit i kris utan under gynnsamma omständigheter, men det är att kärva det omänskliga.

Numera vet jag att jag ger utan beräkning, men det jag talat om är att i det långa loppet inte få något tillbaka. Faktum är att jag tycker om att ge, men med åren har jag blivit restriktiv. Människor som bara tar för sig undvika jag, hålla på avstånd och jag gör till slut mig av med dem.

Vad händer nu med bloggande? På sätt och vis har jag nått mitt mål, men det finns mycket kvar att upptäcka. Till exempel det som hindrar mig från att känna allt det andra som är fantastiskt att vet om sig själv och andra.

En sådan känsla är motsatsen till kärlek - det är rädsla. Vissa är så rädda att det aldrig vågar ge efter för några positiva känslor. Jag har tillhört dem och jag skulle kunna göra det, men gör det inte.

“Dömer du andra dömer du dig själv!”

Till min förvåning så upptäckte jag att även jag är en hycklare. Det är pinsamt att behöva skriva så eftersom det är jag som har kallat Myrdal för “Myglaren Myrdal”.

Jag dömer andra och dömer därmed mig själva, men jag är inte ensam. I stället för att leta efter likheter så söker vi efter olikheter och detaljer – det som skiljer oss åt. Det är inte kärlek.

Efter allt bloggande är det en fantastiskt upptäckt, men det betyder inte att jag inte ser "dåliga" saker hos andra. Det betyder att jag inser att människan ständigt befinner sig i en utvecklingsprocess där de flesta tillslut förstår vilka de inners inne är.

Inners inne är jag en varelse som älskar och som kan förlåta därför att jag vet att alla trots alt vill jag väl även om det kan bli fel ibland.

Problemet är att vi är olika och att jag utgår ifrån mig själv och den nivå som jag för tillfället är på.

Det finns ett annat problem och det är att inte utvecklas, men det är en annan sak. Den saken hör ihop med att jag ska förstå vad jag inte vill bli. Tyvärr så tror jag att Myrdal tillhör den sortens människor.

Att döma av detta resonemang tror jag att motsatserna finns därför att de måste finnas om vi ska kunna förändras. Så blir det när vi se oss själva i andras spegelbild.