Jag går mot ljusare tider

Nu går jag mot ljusare tider på många sätt och vis. För det första så var det nyss årets kortaste dag och för det andra så har mitt inre mörker nått en vändpunkt.

Jag förstår återigen att allt som händer har en mening (det stora mandala?). Nu kan jag andas ut för jag har hittat orsakerna eller rättare sagt jag har förstått hur det hela började.

Det var medeltidens skriftlärda som gav ångesten ett ansikte, men fult utvecklad blev detta monster inte förrän på 1700-talet. Helvetet som den då skildrades på kyrkväggen liknar familjen (den borgliga) som vid sidan om kungahuset är något vi värnar om trots att den bygger på lögn och hyckleri.

Att sopa saker och ting under mattan blir vardagsmat. I grunden är denna institution en ekonomisk och juridisk uppgörelsen. Ett kontrakt som syftet är att ge barnen trygghet under uppväxtåren.

Jag ser fram emot ett samhälle där det finns olika slags familjerelationer. Idag är särboförhållandet en variant av samlevnad och som har sina fördelar, men det räcker inte långt.

Vissa talar om tre-samheten, men det är inget för mig. Om skulle jag ha två kvinnor då blir det ett herrans liv på feministerna. Däremot anser vissa att det går det alldeles utmärkt om kvinnan har två män, men de som tycker så är kända för att ena stunden fördöma det andra gör och andra stunden gör de själva samma sak.

Med tanke på de första raderna som är motsägelsefull kan man undra vad är det då för mening med att bryta sig loss ur en relation när jag varje gång ända hamrarna i ett nytt fängelse?

Men det är skenbart. Idag har jag andligheten som dragplåster i en distansrelation. Den ger mig inre frid och när ångkokaren håller på att sprängas i bitar lättar jag på trycket genom att söka svaren inom mig.

Det är mycket bättre än att använda alkohol som många gör inom familjens fyra väggar.

Humana koden

Taxichauffören sprutade spolarvätska på mig. Strålen träffade i ansiktet, men han bad inte om ursäkt eller hjälpte mig att badda ögonen med vatten. Jag kunde ha spöat honom, men det gjorde jag inte. Istället väntar jag på den humana koden. Foto: LT 2010.

Jag tror att jag har fått en gåva eller vad ska jag kalla det som händer mig ibland. Om någon t.ex. göra mig illa så får den personen smaka "riset" , men det är inte jag som utför handlingen. Det är någon (något) annan som gör det.

Eftersom jag inte vet vad jag ska kalla fenomenet så skriver jag "humana koden", men det fungerar inte om jag ger tillbaks med samma mynt. Därför måste jag i en konflikt vända på alla stenar och vara hygglig på alla sätt och vis.

Viktigt är också att jag är sann mot mig själv och inte döljer något som avund, hat och svartsjuka. Under en period i livet var jag omedveten om vem jag var och då fans det sådant som pyrde i det undermedvetna.

Jag moraliserade över andra, men gjorde samtidigt samma sak som de som jag nyss fördömt. Det betyder att även jag kan drabbas.

Men om någon trots min oskuld behandlar mig illa då ingriper den sk. humana koden och ställer allt till rätta. Därför behöver inte jag använda våld för att lösa en konflikt. Saker och ting löser sig själv om jag har tålamod att vänta.

Jag medger att det här luktar straff- och skuldtänkande. Det är i så fall något som jag fått med modersmjölken. Förr sa jag ofta att “Det du ger ut får du tillbaka”, men det är ett grovt och allt för vanligt missförstånd av begreppet karma. Men lägger jag till att det som vi gör mot andra och som vi får tillbaks är något som vi ska lära oss av då blir det en annan sak.

På tal om karman så när man samtalar med människor som tror på inkarnationen så menar de att kapitlen i din bok är redan färdigskriven.

Då handlar det inte heller om skuld och straff utan att det som händer oss i detta liv är förutbestämt. Det vi inte lär oss nu det får vi lära oss i nästa liv.

Feghet eller inte feghet

I “mina bekännelser” tjatar jag om att hitta kärleken inom sig. Vilket jag också gjort, men tro det den som vill det finnas mycket att tillägga. Jag är t.ex. en människa som ingriper om nån blir misshandlad. Det är tyvärr en instinkt och det är inget som jag kan göra något åt.

Så skriver jag eftersom jag är trött på att hjälpa andra, på tal om kärlek i denna materialistiska värld där lyckan handlar om att få flest julklappar. Kärleken till medmänniskorna se däremot som en svaghet. Då blir det inte mycket omtanke över till andras väl och ve och bryter man mönstret då är det flummigt.

Jag tror inte heller att de politiker som anser att Sverige ska kriga i Afghanistan skulle våga göra det jag har gjort. De fattar sina beslut i korridorer och bakom skrivbord. Där känner de sig trygga och de behöver inte var rädda.

Vem är då god och vem är ond? Den som hjälper andra genom att sända militärtrupp till ett främmande land eller jag som hjälper människorna på gator och torg som ev. blir misshandlade? Dessutom är jag emot att Sverige blandar sig i ett krig som vi inte startat.

Om det finns ett svar på den frågan då ska jag återkomma till det.

Mer om den yttre verkligheten

Faktum är att alla kan se vem jag är tros att jag bara kommenterat den yttre verklighet några gånger. Så är det med allt som skrivs. Många skulle kalla mig fegis, men andra skulle säga att jag är en god människa.

Mot det senare protesterar jag eftersom alla har en "ond" och en "god" sida. Det beror på vem man möter. Dessutom finns inte heller något som är ont eller gott. Det beror på hur man ser det.

Framför allt är det en sak jag velat säga angående den senaste tidens händelser och det är att jag tycker att Sverige ska värna om sin alliansfrihet.

Är det av feghet? Kanske, men det beror som sagt på hur man ser det. Jag anser att några länder i världen måste vara neutrala. Alla kan inte ta ställning i de krig som pågår och som andra stater startat genom olika försvarsintressen.

Vi får inte glömma att det var USA som byggde (delvis) upp Saddam Husseins enorma armé och även samarbetet med Osama bin Laden var vänskapligt i början. Vi får inte heller glömma att det är efter familjen Bush som vi ska sopar rent och alla de som har oljeintressen i Mellersta Östen.

Skapa syndabockar!

I bland, för att inte säga rätt ofta låter jag mig påverkas av det som händer i den yttre verkligheten. Om det kan man läsa i de två senaste inläggen. Jag har behållit dem eftersom de är bra exempel på detta. De visar att jag inte är någon supermänniska.

Det gick så långt att jag planerade ytterligare ett inlägg. Den skulle handla om att en hög minister som skylde bombdådet på utanförskapet. Därmed skapade han syndabockar.

Jag ville förklara att han inte tog ansvar för det problem som han själv skapat, men vem gör det idag? Skulle någon granska mig med lupp då finns det saker som jag inte står för eller förstår. Fast det finns en skillnad. Jag har oftast inte själv skapa dem.

Nu ser jag fram mot att skriva om helt andra saker. Varför inte om den inre verkligen? Spännande läsning? Ja, det vill jag påstå.

Om sanningen ska fram så är det så att det som jag skrivit i min blogg vänder sig inte till andra utan till bara mig själv. Det är därför jag fortsätter att skriva trots att jag så sällan får några kommentarer.

Jag skriver för att möta den verkligen som förhoppningsvis gör att jag mår bättre. Skulle någon ha nytta av mitt navelskådande så varsågod, men det tror jag inte. Var och en måste gå sin egen väg för att hitta sanningen om vilka det är och vad de vill med sitt liv.

Vem ska man skylla på?

Nu ger jag mig rätten att kommentera den yttre verkligheten. Därför säger jag om våra bombade medborgare följande:

Jag är inte förvånad för nu har det hänt. Frågan var bara när och var det skulle hända i Stockholm. Det som däremot förvånar mig är att så många blev överraskade. Vet inte allmänheten om att Sverige befinner sig i krig?

Det är typiskt i vår tid att ingen tar ansvar för sina handlingar och sen skyller man på andra. Hade politikerna, de som säger sig värna om medborgarnas väl och ve insett detta då hade vi inte haft någon självmordsbombare.

För övrigt tycker jag att vi ska sluta använda oss av vänster och höger skalan. Nästa alla partier är liberaler utom vänsterpartiet. De är möjligen socialdemokrater.

Var ska den som läser detta nu placera mig? Jag har tidigare "pratat" om det lila partiet (förening av blått och rött) i min blogg, men numrera har jag märkt att jag kan vara moderat i en fråga och folkpartist i en annan och socialdemokrat i en tredje.

Just nu håller jag delvis med tre partier i en fråga, men jag vill gå längre än de. Jag vill att Sverige ska ut ur Afghanistan omedelbart. I alla fall innan nästa självmordsbombare sätter sina planer i verket.

Först då kan jag känna mig trygg i väldens tryggaste land om man bortser från de långtradare som far fram som idioter på våra vägar.

Numera gör jag korstecken när jag se dem eftersom vissa kan få för sig att de ska meja ner folk som inte väjer undan. Den som inte tror mig kan läsa om detta på nätet och exemplen är många.

Nyligen blev jag jagade av en galen chaufför utanför Höör. Troligtvis skulle han med färjan i Trelleborg eller Ystad. Han tyckte nog att jag körde för sakta och i en rondell. Långtradaren så nära min bil att han stötte emot stötfångaren där bak.

Tummen upp!

Det skulle vara intressant att få vet hur Wikileaks-gruppen reagerar om nån berättade om deras privata liv. Jag tror eller jag vet att de skulle förneka allt och då vet jag en del om dessa sk. radikaler.

Vem ska jag ta? Jag kan ta Mattias Gardell eller varför inte Mankell. Nej, så roligt ska vi inte ha det därför att det inte finns några helgon, inte ens om du har en fil kand.

Varje gång du pekar finger mot någon så pekar tummen mot dig själv. Är det svårt att försåt? Ja, är man primitiv i sitt tänkande då hejar man antigenen på det blå laget eller det röda oavsett vad de gjort mot andra.

Det är detta som skapar krig – ryktet om fiendes ondska och hyllandet av den egna förträffligheten.

Jag tycker att vi istället ska se till det som förenar och det som är gemensamt. Det som förenar är att alla är rädda och det är de som gör oss farlig och jag är inget undantag.

Meningen med bloggande är borta?

Så tillslut fann jag kärleken inom mig? Jag medger att det inte varit i kris utan under gynnsamma omständigheter, men det är att kärva det omänskliga.

Numera vet jag att jag ger utan beräkning, men det jag talat om är att i det långa loppet inte få något tillbaka. Faktum är att jag tycker om att ge, men med åren har jag blivit restriktiv. Människor som bara tar för sig undvika jag, hålla på avstånd och jag gör till slut mig av med dem.

Vad händer nu med bloggande? På sätt och vis har jag nått mitt mål, men det finns mycket kvar att upptäcka. Till exempel det som hindrar mig från att känna allt det andra som är fantastiskt att vet om sig själv och andra.

En sådan känsla är motsatsen till kärlek - det är rädsla. Vissa är så rädda att det aldrig vågar ge efter för några positiva känslor. Jag har tillhört dem och jag skulle kunna göra det, men gör det inte.

“Dömer du andra dömer du dig själv!”

Till min förvåning så upptäckte jag att även jag är en hycklare. Det är pinsamt att behöva skriva så eftersom det är jag som har kallat Myrdal för “Myglaren Myrdal”.

Jag dömer andra och dömer därmed mig själva, men jag är inte ensam. I stället för att leta efter likheter så söker vi efter olikheter och detaljer – det som skiljer oss åt. Det är inte kärlek.

Efter allt bloggande är det en fantastiskt upptäckt, men det betyder inte att jag inte ser "dåliga" saker hos andra. Det betyder att jag inser att människan ständigt befinner sig i en utvecklingsprocess där de flesta tillslut förstår vilka de inners inne är.

Inners inne är jag en varelse som älskar och som kan förlåta därför att jag vet att alla trots alt vill jag väl även om det kan bli fel ibland.

Problemet är att vi är olika och att jag utgår ifrån mig själv och den nivå som jag för tillfället är på.

Det finns ett annat problem och det är att inte utvecklas, men det är en annan sak. Den saken hör ihop med att jag ska förstå vad jag inte vill bli. Tyvärr så tror jag att Myrdal tillhör den sortens människor.

Att döma av detta resonemang tror jag att motsatserna finns därför att de måste finnas om vi ska kunna förändras. Så blir det när vi se oss själva i andras spegelbild.

Älska eller hyckla?

Jag tycker inte om människor som predikar kärlek och samförstånd, men som när de möter motgångar pratar om att använda våld. Det är inte bara jag som kallar dem hycklare, men det är inte säkert att de är det. De vet kanske inte vilka de därför att de inte blivet prövade. Vad man säger är en sak och vad man göra är en annat, allt annat är bara ord.

Min slutsatt är därför att bara de som drabbas av något förstå och vet vilka de är. Detta har länge varit en central mening i mitt bloggand; det man säger till andra att de ska göra måste man själv göra. *

Numera förstår jag hur fel det är att tänka så. Jag bedömer medmänniskan med hjälp av en måttstock som är omöjlig att leva upp till och jag utgår ifrån den jag trodde mig vara. Med andra ord; jag är en person som är full av krav på andra som jag inte själv lever upp till. Vad är jag då? En hycklare!

För det mesta så kräver jag dessutom i det långa loppet något tillbaka när jag ger. Det är inte kärlek, men nu ska jag inte förklara varför jag har så lite verklig kärlek att ge - det har jag skrivet om förut, men det skulle kunna vara på sin plast att berätta här.

Det som däremot platsar in är insikten om att jag måste gå till mig själv för att hitta kärleken – den kan jag inte hitta utanför.

Fotot "vittnar" om att jag inte kan finna kärleken hos någon annan. Den finns inom mig, men när jag gjort det då kommer jag att upptäcka att den finns överallt. Foto: LT Kungsträdgården 2010

* Temat finns också i inlägget "Ren och skär egoism", men här går jag ett steg längre i mina slutsatser - jag har utvecklats sedan den 2 oktober.

Jag tillhör inget fack!

.

Bilden som togs i sommars får illustrera texten nedan. Jag kan numera se saker och ting från ovan – gå runt berget och försöka förstå hur andra tänker. Foto: LT Kåseberga 2010.

Förr placerade jag människor i ett fack, men det är också ett utmärkande drag hos (andra) hela mänskligheten. 

Varför det är så kan diskuteras, men jag tror att det beror på att vi inte utvecklas samtidigt. Vissa utvecklas inte alls och tycker en sak hela livet därför att de inte varit i någon annan situation än den de är vana vid. Många bedömer andra utifrån sin egen livssituation.

Andra har däremot fått göra det som jag fått göra. Ibland betyder det att det jag en gång var för är jag idag emot. När jag möter unga som vill göra något som jag gjort och då hamrar jag därför i en märklig situation.

Det kan till och med hända att jag av vissa personer placeras bland de som av olika ideologiska skäl är emot något trots att jag inte hör hemma där. Jag hör inte hemma någon stans där det går att placera mig enligt de ideologiska modeller som alla talar om. Det jag försöker göra är att hitta det som fungerar, men det är inte lätt eftersom alla måste göra sina egna erfarenheter.

Jag blir för dem med andra ord ett hinder i utvecklingen därför att man kan inte förverkliga sig själv. En dag kommer även de att hamna i min situation och då förstår den absurda världen, men inte alla. En viss grupp förstår inget ting eftersom de inte upplever saker och ting som jag gör det.

Detta är inget som jag kan göra något åt. Därför uppmanar jag andra även om det är svårt att försöka lyssnar på andra och försöka förstå att alla i grunden vill väl.

Att förstås innebära till och med att även den som är rik och har pengar söker svar på frågan om “vem är jag” och “varför finns det så lite kärlek i världen”. 

Så kan det vara för inners inne vet alla och envar att på slutet så får man inte ta med sina saker i himmelen.

Vad ska man skylla på?

.

Vem mannen är vet jag inte, men jag såg bilden i min mors fotoalbum (hon var anställd som chaufför vid P4 i Skövde). Den lilla mustagen avslöjar sympatier med en viss diktator. Däremot vet jag med säkerhet att det är ifrån P4 rekryterades soldater till SS.

Att tänka som jag gjorde i förra blogginlägget är gott, men att verkligen känna att det är så de undrar jag hur många som gör? Det gör inte jag, men en dag kommer jag kanske att känna att det är så?

Vad det kan beror på vet jag inte, men det jag vet är att min mor inte heller kände sig äskad av någon. Det var bl.a. därför som hon inte var närvarande under uppväxtåren.

Dessutom lämnade hon mig ofta på landet hos mormor och morfar. Så blev det när hon "tvingades" delta i de stora manöverana på 1950-talet, men ibland fick också jag följa med.

Särskilt minns jag tanksen som dök upp "utanför" fönstret där vi bodde utanför Skövde. De kändes oövervinnliga och att som jag bli döpt i en kyrka som ligger vid ett övningsfält för stridsvagn är något alldeles speciellt.

Det var också spännande att få följa med när militären övade. Spännande inte bara därför att jag fick bevittna hur vuxna leker krig utan att jag var tvungen att gömma mig när någon soldat såg ett befäl. Det var förbudet att ta med barn, men alla meniga deltog i kurragömma leken.

Bortsett ifrån det som ev. skulle kunnat påverka mig negativt så tror jag ändå att man är den man är. Jag är en person som har självironi (annalerna) och idag tar jag livet med en klackspark. Trots att min roll i livets teater är på blodigt allvar.

Det är skräck och rädsla som drivet mig dit och för att stå ut med eländet måste jag se det komiska i tillvaron. Nu har jag sett bakom kulisserna och förstått att de flesta människor är rädda, osäker och de vet sällan vad de pratar om. Då utgår jag inte bara från mig utan det jag dagligen möter i kontakten med andra.

Men jag är inte säker på hur blodigt det är eftersom jag som barn (se kommentar) lekte krig bland riktiga militärer. Då visste jag inte om det som hände var på allvar eller på lossas. Fast det är inte helt sant. Jag viset att det vara lösa skott de sköt med.

Livet är meningslöst?

Sökandet efter svaret på frågan om; vem är jag känns å enda sidan tråkigt, men å andra sidan fantastiskt. 

När jag hittade svaret kom jag underfund med att jag har olika personligheter beroende på vem jag träffar. När jag hittade meningen med livet förstod jag att det inte finns någon mening - den är olika beroende vem som frågar och när jag trodde mig veta allt då förstod jag att jag inget visste.

Trots detta så är vi alla är i grund och botten älskade. Hur är det möjligt?

Om jag var kristen, vilket jag inte är då skulle jag kunna svara att Gud älskar alla oavsett vad man gjort eller vem man är. Jag tror att det är sant. Så borde det vara i alla fall vara, men det ifrågasätts av de flesta - även den som tror på syndernas förlåtelse.

För att förstå måste man gå till botten med mänsklighetens existens och ställa ytligare frågor, men de ska jag återkomma till.

Innan jag reder ut detta delikata ämne (för min egen skull) tänker jag säga att livet är alltså lika meningslöst som jag trodde att det var när jag skrev min första uppsatts om "Konsten att bli något stort", men det kan också vara fantastiskt.

Ren och skär egoism

Den enögda grodan som räddats av livbojen är en sinnebild som talar för sig själv. Det är så jag känner mig efter att jag "hittat mig själv" dvs. trots mörkret finns det hopp (ljus). Foto: LT Skeppsholmen september 2010.

När jag skriver blogg handlar det inte längre om att nå andra med det jag tror mig veta eller vad jag har kommit fram till. Det handlar om att hitta "sanningen" om mig själv. Om någon sedan har nytta av att läsa det jag skriver så är det upp till vara och en. Jag skulle inte orka läsa vad andra skrivit om det inte var väldigt spännande och ger mig något utöver det vanliga.

Därför så förkommer meningen att "hitta sig själv" ofta i det jag kastar upp i mina annaler. Det beror bl.a. på att någon sagt att det är viktigt, men numera raljeras det över detta därför att om vissa skulle hitta sig själva då skulle de tvingas sluta med det som det håller på med. 

Så är det inte alltid. Oftast handlar det om att bli medveten och det har jag blivit.

Det finns fler orsaker till varför begreppet "hitta sig själv" är ifrågasatt. Dels så spelar vi olika roller i livets teater och dels så vad händer om teatern bli en förställning på blodigt allvar?

Faktum är att det är i kris som du verkligen testats och det jag då funnit om mig själv är inte något jag är stol över. Fast egentligen vet jag inte det för jag har inte och vill inte vara med om något som skulle ta fram monstret inom mig.

Härmed faller bloggandet platt till marken om jag ska vara riktigt ärlig och jag känner mig ibland som en präst som i kyrkan predikar kärlek och försoning, men vid köksbordet pratar han om att slå folk på käften. Så varför skriva en massa om sådant som bara är en stor lögn om vem jag är?

Så kan det gå och därför ska jag sluta skriva om det som inte är sant. Sådan är jag och det kan vara ett plus trotts ett eventuellt mörker i kristider. Jag vill att det jag skriver håller i praktiken och jag vill framför allt inte proppa i andra en massa lögner om den goda människan som inte finns eller finns, men nu kommer paradoxen.

Denna slutsatt betyder inte att jag tänker sluta finna (söka) svaren inom mig, vara närvande i stunden och betrakta det inre syftet som något oviktigt. Andlighet vill jag ha därför att det får mig att må bättre och i slutändan kan det vara en förberedelse inför ett annat liv.

Allt detta gör jag av ren och skär egoism.

Att bli älskad för den du är!

Det finns mycket att säga om uppsatsen och eftersom ingen har kommenterat det jag skrev i bloggen så fortsätter jag själv med att ge vissa synpunkter på mig själv.

Den handlar alltså ytterst (förnekande) om att tillfredsställa egot. Därför är den motsägelsefull, men jag viste inte bättre när jag var ung och röd. Nu vet jag däremot och allt byggde på upplevelsen att inte vara värd något om jag inte presterade något och det skulle vara stort.

Att tänka så behöver inte vara fel och åtskilligt har gjorts av stort värde för andra på den vägen, som t.ex. detta varnande exempel.

Så, alla Idol-dyrkare; glöm inte att du är värd något även om du inte producerar fantastiska och enorma resultat. Du har ändå är ett MÄNNISKOVÄRDE OCH DET RÄCKER LÅNGT.

Dina riktiga vänner kommer aldrig beundra dig för det du åstadkommit utan för den du är. Är du en streber då kommer du att ha många människor omkring dig, men ingen som hjälper dig när du verkligen behöver någon.

Går det att skriva sig frisk?

.
Utan att i detalj gå in på vad som är problemet så kan den som har samma erfarenheter som jag begrunda inlägget. Foto: LT Stockholm 2010

Jag hör ofta talas om att man kan skriva sig frisk. Det tror jag är en möjlighet för vissa, men inte för alla. Skriva har jag gjort sedan jag var 19 år och det grundläggande var inte att bli berömd. Det primära var att hitta orsakerna till varför jag mådde dåligt trots mina ambitioner.

På den tiden var nästan alla vänner politiskt aktiva och några tillhörde avantgardet inom kultursektorn - även jag räknades dit. Jag var, även om jag förnekande det egofixerad.

Därmed var jag en person som koncentrerade sig på mitt yttre syfte. Det inre syftet förkastade jag därför att det ansågs fel att hålla på med sådant inom rörelsen.

Gurun Myrdal hade uttalat sig och då blev det så fast jag insåg att han hade ett mycket skadat ego. Med andra ord om det inner mörkret skulle komma upp till ytan då skulle många tvingas ge upp karriären om att bli berömda och omtalade.

Utåt sett räknas vännerna idag till etablissemanget och de är lika förvånade som jag över deras förträfflighet. Nu ska jag inte skylla på andra för att inte ha lyckas utåt sett, men mina problem förstärktes i umgänget med den sortens människor.

Dessutom hade jag en annan målsättning än de eller som det står i uppsatsen "Konsten att bli något stort" från 1969 så hade storheten inget med individen att göra utan de är det som man skapar som är viktiga.

Det enda som intresserade vänkretsen är glansen kring deras egen person och ingen brydde sig om mig. Så skulle man kunna sammanfatta det hela och om man vill vara rolig.

Ska sanningen fram så har känslan av främlingskap alltid funnits där, men den blev påtaglig i kretsarna av "lycksökare" och när jag valt en partner som jag inte älskade utan "bara" (ömsesidigt) utnyttjade förvärrades den.

Det låter kalt och rationellt, men det var inte så enkelt. Hon var inte bara min korrekturläsare utan vår vänskap utvecklades med tiden och även den påtvingade "kärleken". Jag skriver så därför jag var bara 20 år när vi träffades och då är valet av partner sällan en medveten handling.

Mycket har hänt sedan dess. Jag har skilt mig åtskilliga gånger, flyttat ut och in och mött nya människor som kommit mycket längre än jag i sin utveckling. Det som jag kommit fram till är att det är inte skrivandet som hjälpt mig utan det är erfarenheterna som gjort att jag mår lite bättre.

Till de som vill veta om det som hände när jag förändrade mitt liv har jag skrivet en "bok". Den innehåller också det skiffer (kod) som gav mig svar på frågan om vägen till en bättre hälsa.

I Leos Annaler V finns det också ett kapitel publicerat som berättar om min uppgörelse med den politiska vänstern som jag tillhörde på 1370 och 1380-talet och årtalet bör inte ifrågasätts.

Glöm inte detta!

Jag vet inte hur många som i dessa dagar tänker på att allt det stora vi gör består av småsaker. 

Anseende är en mental abstraktion en av egots favoriter. Grunden för storheten är absurditeten att ta hand om de små sakerna i nuet i stället för att jaga efter föreställningen om kvantitet.

Det innevarande ögonblicket är alltid litet i den betydelsen att det är anspråkslöst, men gömt inom det finns den allra största styrka.

"Liksom atomen är det en av de minsta sakerna, men ändå innehåller det en enorm kraft." "En ny jord" Tolle sid 222.

Den fungerar som en torped!!!

Vad är syftet?

.

Till det yttre kan en individ se bra ut, men är det patologiska egot väl utvecklat förvandlar det honom till en padda. Man kan fråga sig om kändisen på fotot har talang till årets paddanominering? Foto: LT, Stureplan 2010.

En sak som har fastnat av alla kloka ord jag läst är att; om jag finner meningen i mitt liv i en strävan efter att vinna, överträffa mig själv eller lyckas med det ena eller det andra, tänk då på att jag kanske aldrig kommer att vinna eller på att mina framgångar tar slut en dag, vilket de gör förr eller senare.

Då ska jag bli tvingad att hitta på något (fantisera) eller minnas allt det vi gjort.

Detta är ett dåligt sätt att försöka skapa mening i livet (se Leos Annaler III) om man inte är nostalgiskt lagad. Men då lever man i det förgångna, bli patetisk och sentimental och det inte särskilt glädjande.

Den glädjen är kortvarig och det är i närvaron som "lyckan" finns. Alltså inte i det som varit eller i det som ska komma utan i det som händer här och nu.

Jag gläds över att dricka mitt kaffe med äppelkaka, se ut genom fönstret, ta en promenad och njuta över stunden innan jag måste göra något. Men inte ens görandet ger tillfredsställelse utan sällheten finns i varandet.

Till det här måste man sedan lägga att "lyckas" på något område är bara meningsfullt så länge som det finns tusentals eller miljontals andra som inte lyckas, vilket innebär att jag har behov av att andra människor "misslyckas" för att mitt liv ska ha en mening.

Det betyder inte att det är fel att sträva efter att överträffa sig själv på något område i livet eller att vinna. För många människor är det en viktig del av deras yttre syfte, men enbart det yttre syftet är relativt, instabilt och förgängligt. *

Glöm aldrig det!

* Texten här ovan har jag tolkat fritt ur boken "En ny jord".

Kan jag älska mig själv?

Den som passerar manen på bänken tänker nog inte på att han som sitter utanför matservering är lyckligare än de som är innanför. Han njuter av stunden i solen därför han behöver inte visa hur duktig (egot) han är inför någon. Foto: LT Stureplan 2010.

Egot styr över mina handliga på grund av att känsla att vara mindre värd dominerar. Pratar jag med någon som jag inte känner mig så väl då gör jag uttalanden som höjer det personliga värdet. Något som jag påpekat tidigare.

Som tur är så vet jag att jag inte är ensam om att göra så, men det gör inte saken bättre. Jag har försökt göra något åt saken, men det går inte.

Varför jag inget kan göra vill jag diskutera och tesen är att det beror på att jag sen barnsben präglats av att allt ska mätas, vägas och värderas i framgång och pengar.

Har du inte ett jobb då är du inget värd. Det ansåg mina föräldrar och så låter våra politiker när de orerar om vad som betyder något för mänskligheten.

Den sittande regering hävdar också att bidragen till de som är sjuka ska vara små av nödvändigt. Det ska svida i skinnet menar de om man inte varje dag orkar gå till en arbetsplats som fullständigt tar musten ur en. Då spelar det ingen roll om man varit yrkesverksam i många, många år och tagit alla "skit" jobb som finns.

Minsta tecken på svaghet ses som något onaturligt, men det behöver inte vara så. Vi kan begränsa socialdarwinismens framfart. Tyvärr blir det svårt i ett samhälle som styrs av liberala värderingar och som också kallas borgerligt.

I det borgliga samhället påstår vissa att man hyllar lögnen om arbetes väl därför att marknaden genomsyrar allt.

Utan att propagera för något annat politisktsystem borde var och en inse att det ligger något i detta. Men det verkar faktiskt som väljarna vill ha det så. Vad röstboskapen inte tänker på är att det är barnen som drabbas.

Den äldre generation förstår inte att de är som jag, präglade och de tänker bara på hur mycket pengar de ska tjäna.

Det är kanske därför som egot fortsätter att trycka ner dem jag mötet tills alla en dag förstår att vi måste ändar på det som är orsaken. Jag vet, det finns hundratals böcker om konsten att älska sig själv och hur man ska blir starkare och mer harmonisk, men de fungerar bara delvis.

Vissa tips har hjälpt mig, men det är inte mycket som går att tillämpa. Ska jag vara ärlig så tror jag inte det fungerar på andra heller och de som jag känner och som säger att de har blivit hjälpta fullt ut vet jag "ljuger".

Marknaden är också full med folk som vill tjäna pengar på eländet, men det är inte helt sant. Det finns de som är seriösa och som vill oss väl.

Viktigt tror jag är att vara medveten om egot och det är ett steg i rätt ritning. Att komma ifrån egots makt gör man också genom att vara närvarade.

Stillhet utan tankar är något som jag kan rekommendera av allt det som jag läst om vad som kan ge oss människor tröst i svåra tider.

Är jag superdum?

.
"Liten tuva stjälper stort lass" brukar man säga, men en torped kan också sänka en kryssare som är ut och seglar. Vad det nu kan vara som jag syftar på och kommer att hända?" Foto: LT, Skeppsholmen 2010.

Under den här valrörelsen funderar jag över mitt förstånd. Jag förstår inte vad som händer i Sverige och därför tänker jag inte rösta. Frågan är vad är det som gör att jag drar en sådan dramatisk slutsatts?

För det första så har opinionsinstituten redan bestämt vem som vinner valet. Varför då kasta ut en massa pengar på propaganda och annat trams. Varför ringer man inte runt till ca. 1200 person och frågar vad de tycker så är det klart.

För det andra så är det inte ETT parti som jag röstar på utan en hel allians av partier som jag inte vill ska bestämma. Det är inte heller den som får majoritet (förra valet var SAP störst, men de fick inte regera) som vinner.

Denna sk. taktik grundar sig på vad som hände i ett mobbingsprogram typ Robinson. Dessutom finns det osäkra väljare som röstar på den som de vet ligger bäst till i mätningarna.

För det tredje handlar debatten inte om vilken stadsminister som är renhårigast utan vem som ser bra ut.

Med andra ord väljarna bryr sig egentligen inte om vi ska ha en stadsmister som föredra Toblerone eller den som har svart hemhjälp? Den senare pratar man inte om för de vill inte media därför att Fredrik har kostym och slips. Det har inte Mona. Hon är illa klädd.

Framför allt undrar jag varför en majoritet av svenskarna idag tänker röstar på Alliansen som under sin mandatperiod har lyckats få ihop nästan en halvmiljon arbetslös. Hur är det möjligt? De lovade ju full sysselsättning.

Kan det vara fastighetskatten som spökar? Då förstår jag dem för jag är för att alla som vill ska ha råd att bo i villa i ett land som är så glesbefolkat.

Min slutsatt i skrivande stund är att jag måste vara superdum. Det är därför som jag inte ska rösta i årets val utan ägna mig åt andra frågor som gör att jag mår bra.

Andlighet är kanske något som jag förstår mig på. Framför allt när man mår psykiskt dåligt. Från och med nu ska jag inte eller yttra mig i frågor som rör den ytter verklighet därför att jag är tydligen inte tillräckligt intelligent.

Det är i alla fall en majoritet av svenska folket som berättat för mig detta genom sitt val av partier. Så tänker jag trots att de grundar sitt tyckande på vad som alla fått höra i media och vad politikerna säger att de tänker göra och inte på vad de kommer att göra.

Trots att jag inte förstår vågar jag säga att det luktar idrottstänkande. Antingen hejar man på det blå laget eller så på det röda.

Korkad som jag är så ville jag däremot ha en förening av blått och rött dvs. jag ville ha ett lila parti vid maktens köttgrytor eller som jag brukar säga; det finns ingen frihet (blått) utan kärlek (rött) och inte kärlek utan frihet!

Leo och Svanberg!

.

Jag hade lovat att inte häckla andra på den här bloggen eftersom mina åsikter kan grunda sig på avund och hat som är färgade av social bakgrund och status, men nu tänkte jag göra ett undantag.

Dessutom har det tidigare funnits rädslor med i bilden, men jag måste variera mig lite.

Nu gäller det vd:n som ville ha ett maktskifte 2006 trots att Sverige under socialdemokraterna varit de mest företags vänliga landet i Europa och kanske hela västvärlden. Ska jag vara spydig så kan jag säga att egot vill alltid ha mer.

Det lär vara ovanligt att en högt uppsatt person inom näringslivet uttalar sig i en sådan fråga, men han hade mage och det fick konsekvenser.

Jag medger att Göran Persson ställde till det, men när Carl-Henic som hade dignitet sa vad han tyckte då blev det som det blev – en borgerlig regering. Lägger man sedan medias roll som "dold" hejarklacka så var utgången given.

Fyra år efteråt kan många med mig konstatera att företagarna har stora ekonomiska problem. Om jag förstått saken rätt lär man ändå rösta på alliansen. Så de får, om de senaste prognoserna från opinionsinstituten håller i sig dras med kassabekymmer fyra år till.

Nu kan vi också se hur egot hos vissa personer tillslut leder dem fram till stupstocken och så kan det också gå för de segervissa. Återigen hänger media på i allt som förlöjligar de rödgröna, men vinner de blå då kan det går för dem som det gick för Bush.

Under nästa mandatperiod period kommer då förtroendet minska betydligt därför att många fler inser hur fel det är av den sittande regeringen att låta sälja ut bostäder och företag och med ett underskott i stadsbudgeten som trots detta bara blir större och större.

Vad händer om arbetslöshet fortsätter att stiga och skulderna ska betalas? Då finns det inget kvar att sälja.

Så var det när jag slogs på skolgården och lärarna ingrep. Då var det motståndaren som fick lärare kårens sympatier därför att "fienden" hade oftast bättre betyg och skulle bli något.

Ingenjör var en självklarhet för de flesta och så var steget till en vd-post inte lång, men kollegiet trodde att jag skulle bli kriminell.

Så blev det inte. Däremot blev vdarna förstasidasstoff och så fick de uppleva de helvete som jag upplevde varje dag när jag gick till skolan dvs. känslan av att ha alla (samhället) emot sig.

Därför önskar jag att även andra personer som enligt min mening fullständigt gjort bort sig under mandatperioden också skäms över alla de uttalanden de gjort.

Jag vill dem inte illa utan jag vill att de precis som jag ska få komma till insikt om att mänsklighetens största problem är att vi ser bara andras fel och inte våra egna.

Med anledningen av detta kan man fråga sig om jag tror att jag är en bättre människa än Carl-Henic? Nej, tydligen inte för trots att jag kommit till insikt så har jag behållit namnet Leo och det sk. "hatobjektet" stavar Henrik med "ic". Det är något som ser fint ut på pappret och som stärker egot.

Här uttalade jag mig också vitt och brett om vad de som regerar gjort för landet. Så i det avseendet är vi lika.

Tack och lov så sitter jag inte i BP:s styrelse så jag slipper stå vid skampålen, men jag skäms ändå. Där skiljer vi oss däremot åt. Jag skäms därför jag dömt andra som har samma fel och brister som jag. Med andra ord jag har låtit ego bestämma över mina tankar och handlingar.

Nu kan jag konstatera att när små människor (small people) gör något som är fel då märks det inte, men när de som syns gör något dumt då märks det. Då blir de till allmänhetens åtlöje.

Måste vi leva med egot?

.

.

Jag inser att jag måste leva med det patologiska egot för överallt blir jag påmind. I reklamen, på teven och hela matstrukturen bygger på att det är naturligt att framhäva det som är "mitt" och "jag".

Framför allt är det så inom kultureliten, men jag nämner inga personer för det har jag lovat att inte göra. Det är iaf. märkligt att de manliga represen-tanterna för denna grupp som har "Jan" som förnam.

Är jag avundsjuk? Ja, men kunskapen om att det finns något för alla och att vi är en enda stor enhet har jag delvis gjort mig fri ifrån ego-gisslet.

Låter jag inte riktigt klok? Inte enligt teorin om egot som något normalt. Nu måste jag göra ett undantag från regel jag nämnt och skriva att; så djupt har jag fallit att när jag ser Runar Söraard på teve så tänker jag att måtte jag inte uppfattas som om jag är som han.

Då bryr jag mig inte om att om jag har samma personage då skulle många kvinnor falla för mig utan det jag bryr mig om är att få vara mig själv. Det vill säga någon som sliter tag i den som tar mig mellan benen och jag gör inte som Runar; går vidare och lossas som om inget hänt.

Är det egot som reagerar på mesen Runar? Ja, så är det i första exemplet, Jan:arna är delvis min spegelbild, men hade det varit så i det andra fallet då tillhör jag de som vill "gottat" mig i gamla förrätter.

Faktum är att jag bryr mig idag inte om vad egotrippade individer gjort mot andra för att blir berömda på "känsliga" människors bekostnad.

Därför tror jag att det kommer att ta många generationer innan vi kan blir fria och kanske en ny art måste uppstå innan det över huvud taget går.

Den art vill jag kalla homo-kulturs. Under tiden måste vi försöka leva i det som gör oss närvarande. De som vissa kallar att leva i nuet och då får vi inte bry oss om att vi drabbas av något som är så destruktivt som egot.

Kunskapen om hur egot fungera är att vara närvande.

En metod som jag prövat är att möta mitt sanna jaget inom mig själv bortom egots förvirrade labyrinter. Om det ger resultat är jag osäker på, men det verkar om jag periodvis slipper leva i det jordiska helvete i hopp om att en dag slippa ut helt ur det fängelse som jag själv påstås skapat.

Hur började det?

.
Antingen så kallar jag mig författare/poet och stärker egot eller så står jag för den jag är; en människa av kött och blod och med olika själsliga egenskaper, men utan en sådan titel. Då rasar egot därför att mitt samman jag framträder - den jag verkligen är. Foto: LT Stockholm 2010.

Innan jag blev medveten om hur mitt ego fungerade förstod jag inte varför jag ibland skröt med vilken social ställning mina kvinnor hade.

Dessutom ville jag då och då glänsa över att det fanns adel i släkten på 1600-talet trots att det inte är i rakt nedstigna led och i samtal med vännerna smög jag in vilka kända personer som jag träffat och känt eller kände.

Det lät inte bra, men trots det uppfattas jag inte som en person med stort ego. Jag är nämligen inte ensam om att söka min identitet bland de som är framgångsrika. Det är många som säger, om de råkat stå nära George Clooney att "Jag har träffat en superkändis!" med betoning på jag.

Detta berättas som om det var en enorm händelse trots att igen vet vem han är privat. Det är ordet "kändis" som förvandlat honom till den han inte är. En person som är känd, men som ingen känner, men som vi behöver för att tillfälligt stärka våra ego.

I "Leos Annaler" frossade jag förr i falsk blygsamhet för att imponera på andra och då mådde egot riktigt bra. Egot älskar nämligen smärta typ "Jag är en nolla!".

Bakom självutplåningstendenserna finns det också dåligt självförtroende och en tro på att en yrkesbeteckning betyder allt. Om det var så då skulle de som tituleras lärare vara fantastiskt duktiga, men alla vet att så är det inte. Det är få lärare som verkligen kan lära ut något. Oftast är de dåliga pedagoger.

Med andra ord; jag förstod inte att jag är något unikt och fantastiskt även om jag samhälleligt sett inte blivit något att tala om.

Så tänkte jag förut trots att jag visste att titelsjuka människor gömmer sig bakom en rangordning och hoppas på att andra ska tro att innehållet i kartongen motsvarar det som står på etiketten.

Hur egot utvecklats allmänt sett det har jag bara nosat på. Om jag förstått saken rätt så menar vissa att det började för mycket länge sedan.

Det var när vi påstod att det inte finns tillräckligt för alla och att vi är åtskilda, men det finnas andra förklaringar som också är intressanta.

Att tänka så föder avund och främlingskap. Lägger man sedan till att barn inte får reagerar på orättvisorna mellan sitt "nyfödda" syskon då blir sjukdom en naturlig följd.

Avundsjukan är grunden i det patologiska ego som vi burit med oss sen urminnes tid.

Vem tjänar på ett stort ego?

.
Drömmen om en röd Ferrari stod för den verklighet som jag levde i när jag var en medelålders man. Egot som sa att jag blir något om jag har en sådan bil fast det hade inget med vem jag verkligen var eller så var det mitt sanna jag som vill ha en sportbil? Foto: LT, Karlaplan Stockholm 2010.

Varför tjatar jag om människans ego? Finns det något vettigt skäl? Jag tycker det är viktigt eftersom egot förmörkar tillvaron och den går inte att undkomma.

Alla har en åkomma som egot representerar och som sagt det är något som man måste leva med. Kanske det till och med något att tycka om, men det viktigaste är att bli medveten hur egot styr över tillvaron.

Självdistans är därför ett viktigt ord. Det som jag med andra ord behöver utveckla för att jag ska slippa spela rollen som pajas i den tragikomiska pjäs som jag valt att spela. Jag har träffat alt för många såna typer och de är lika pinsamma som jag när jag låter egot bre ut sig.

Exempel på det är när jag inbillar mig att jag är snyggare, klokare och bättre än alla andra. Även motsatsen fungera på samma sätt. Egot älskar smärta. Jag trivs bäst i rollen som smärtomannen.

När egot bestämmer över mitt liv är det inte roligt eftersom då är jag aldrig nöjd. Det är det som är problemet, men när jag väljer andligheten då är det annorlunda. Då lär jag mig att vara nöjd med det jag har och det jag har åstadkommit.

Jag tror att det finns en själ och ett ego (egot är det samma som jaget). Det är därför som det JAG önskat inte infriats eftersom det egot vill ha byggde önskningar, men det själen vill är det som jag behöver för att må bra.

Själen strävar efter den högsta känslan dvs. kärleken, men jag talar inte om kärleken till en enda person utan till allt och alla. Det egot strävar efter är den lägsta känslan tex. rädslan att förlora allt man äger och att inte duga som den man är.

Egentligen fungerar egot som rubrikerna i media. Med tre ord: rädsla, panik och kartstoff.

Vad är egot?

Nu vet vi att egofixerade människor klättrar högt. I samhället ställer de till mycket skada i sökandet efter ett svar på frågan om vilka de är.

De finns ibland vdarna, politikerna och de skaffar sig lätt en chefspost inom byråkratin. "Den som är dum blir chef?" är ett välkänt uttryck.

I kändiskretsarna är de i majoritet, men de finns också bland blygsamma och mindre framfusiga personer som jag.

Ska sanningen fram var jag förr livrädd för att någon skulle krossa mitt ego eftersom jag trodde att det var de samma som självkänsla. Det vill säga innerst inne drömde jag om att bli något stort, men det höll jag delvis tyst om.

Nu kan jag se klart på saken och svaret är att marknaden älskar sådan som jag därför att vi sprider myten om att någon är bäst, men så är det inte. Den bäste ställer inte upp i några världsmästerskap därför att han/hon är nöjd med vad de åstadkommit. De som har stora egon blir däremot aldrig nöjda.

Det har jag förstått och det är därför som jag aldrig är nöjd.

Men vad är då egot? Jag tror att det inte bara handlar om det psykiska tillståndet hos vissa individer utan även om biologiska faktorer som tex. graden av känslighet, men framför allt handlar det om inlärning. I grund och botten vilar präglingen på rädsla.

Tar vi bort egot då får man kvar den delen av jaget som inte har behov av att hävda sig. Sådan som vi var i början av vår utveckling och när man blir gammal förstår de flesta hur allt hänger ihop. Tyvärr inte alla.

Egot är alltså något som vi fått med modersmjölken och skolan spelar en väldigt viktig och avgörande roll i förändringen av ett "gott" jag till ett "rått" ego.

Det finns många exempel, men främst är egot kopplat till "jag" och "mitt" och även de här går att härleda till uppväxtåren. Vi vet hur det går till, vi har sett det med egna ögon och det är barn som inte fått sina grundläggande behov tillfredsställa som har störst behov av att alltid vilja hävda sig.

Vissa identifierar som sagt egot till ägandet kontra personlighet och identitet. Min bil är finare än grannens alltså är jag en bättre människa eller mitt hus är finast och störst i området.

Det utmärkande för egot är att det aldrig får nog och jag tillhör inte de som är förskonade från detta trots att jag fortfarande befinner mig längst ner dvs. jag är utan synliga framgångar.

Ofta skryter jag om det jag varit med om och i bloggen skriver jag saker som får egot att växa.